Kpalimé

Nu börjar det kännas som att det drar ihop sig... Nu med 8 dagar kvar i landet försöker jag hinna med så mycket som möjligt, och tycker själv att jag lyckas rätt bra med det. I helgen var jag, Jacob och den nya brittiska tjejen Sophia i en liten stad 10 mil nordväst om Lomé; Kpalimé. Det var underbart att få se lite natur och faktiskt kunna andas luften... Vi vandrade i bergen, badade i ett vattenfall, var ute och dansade hela lördagsnatten och hade allmänt trevligt. Dock var resan dit och tillbaka allt annat an trevlig; man packar in sig tillsammans med runt sjutton till tjugo andra svettstinkande, skrikande människor i en knappt fungerande minibuss. Som sedan stannar var tionde meter för att folk ska kunna ta en kisspaus, köpa något att äta eller dylikt. Resan dit tog tog två timmar, med en liten pojke konstant klämmande pa min hand (konstigt hur en fyraåring kan vara så stark...). Hem var det värre; först väntade bussen en timme på att den skulle bli full, sedan tog själva resan ett bra tag, men jag är inte den som skulle klaga på det om det inte vore för att vi bara sovit fyra timmar på morgonen, sedan suttit inklämda åtta pers i en taxibil (föraren+tre andra därframme, fyra därbak), klättrat uppför ett berg, samt att mannen bredvid mig skrek saker hela resan. Just det, det var en kvinna bakom mig som tyckte att han var extremt rolig också, och hennes skratt var inte att leka med. Vi hittade minibussen klockan sex och var hemma vid halv tio, normal restid for tio mil..?

En annan intressant sak hände i fredags, när jag var och hälsade på mitt fadderbarn Jean-Paul. Hans mamma var så otroligt tacksam; sa hela tiden "gud välsigna dig, akbelo, akbekaka" (tack pa éwé) och erbjöd mig sedan en väldigt fin present. Seden säger att det är oartigt att tacka nej, så en timme senare kom de till centret och överlämnade en styck höna. Alive & kicking. Jag döpte henne genast till Irène, som är den äldre systerns namn, men visste inte riktigt vad jag skulle göra med den. Rachel höll på att skratta ihjäl sig när jag kom in med den. Ni kan ju gissa vad det blev till middag igår kväll... God var den också.

Idag var vi ocksa iväg och såg ett barnhem i närheten, det var förvånansvärt rent och fint. Barnen satt och sjöng sånger och tyckte förstås att vi såg väldigt roliga ut. Andra aktiviteter som är planerade för denna veckan är besöka nationalmuséet, gå på konsert med afrikansk musik, och umgås med Delphine när hon kommer till Lomé över helgen. På tisdag natt bär det av mot Paris (förhoppningsvis-har inget vidare förtroende för Air Afriqiyah längre). Men de brukar ju säga att blixten aldrig slår ner två ganger på samma ställe, eller hur?

Livet går vidare

Nu börjar jag få seriös abstinens av att inte få träffa alla underbara svenskar; Linda, Ellinor (och hennes dotter som jag ÄNNU inte träffat), Daniela (ledsen att jag inte funnits där när du haft det svårt...). När jag tittar på bilder av sommarsoliga Sverige känns det som ett år sedan jag åkte därifran, i mörker och kyla. Minst ett år sedan jag stod på flygplatsen med en väska, en ryggsäck och ingen aning om någonting... Så mycket har hänt, så mycket människor jag har fått träffa (på gott och ont) och ändå är det ni som saknas. Hade en msn-diskussion med Dani i söndags, det var helt underbart men det satte igång någon sorts reaktion... När jag hörde att hon haft problem med sitt jobb i Turkiet, eller när jag ser bilder av Örebro, vill jag sätta mig på första bästa plan hem, det är väl bara att erkänna. Men jag har trots det haft en otrolig tid här i Togo, och med bara två veckor kvar känns det bra. Men ni ska veta att jag inte har glömt er, även om jag inte kan skypa eller uppdatera bloggen så ofta betyder det absolut inte att jag inte tänker på er varendaste dag.

Dessutom har det varit rena rama såpoperan här senaste veckorna... Allt på grund av dålig kommunikation (som verkar vara ledordet för många togoleser, no offence). I korta ord, så träffade Delphine en kille för några veckor sedan, en vän till Brigitte som jobbar på PDH. De började göra saker tillsammans, även jag följde med ut några gånger (till ganska sent), och hon började sova över hos honom. Helt plötsligt blir Antoine väldigt arg och börjar säga att han aldrig sett något liknande och att killen är en bandit, och regler börjar uppenbara sig (vi får inte gå ut efter nio i veckorna och efter tio på helgerna, vi måste diska vår egen disk, osv,osv.). Märk väl att det här är efter att jag bott TVÅ MÅNADER i denna familj, och aldrig tidigare hört ett ord om detta. Jag har inget emot att följa regler om någon upplyser mig om dem, men annars... Hur ska man veta? Nu har iallafall Delphine åkt vidare till sitt nästa projekt i Kpalimé, där jag och Jacob ska hälsa på henne i helgen, så det är lite lugnare. Men det här med att man inte ens kan säga till en ny volontär att denne förväntas diska efter sig och inte komma hem efter nio (alternativt komma hem efter 5 morgonen efter), det tycker jag är onödigt. Det är väl enkelt att prata med varandra, eller har jag fel?

Lite foton

Mer hinner jag inte med denna gång. A là prochaine!

Jacob blev överfallen av barn på stranden i Abgodrafo...

Översvämmad marknad i Agbodrafo

På Coco Beach med Arno, Delphines kärlek

Jag med mitt fadderbarn Jean-Paul (till hoger) och hans tvilling Jean-Pierre :-) Är så glad att ha ett fadderbarn som jag faktiskt känner!

Fullt frisk!

Japp! Inga maskar här inte, min mage klarar tydligen det mesta nuförtiden. Man har väl vant sig... Om ni undrar så är Jacob tillbaks från sjukhuset och mår bra igen. Både jag och Delphine fick testa oss (alltså, det var inget blodprov utan...). Negativt! Tack och lov, har verkligen ingen lust att ligga på sjukhus, speciellt inte i detta land.

Så denna helgen har varit händelserik, kan jag lova; på fredagen var jag och Delphine inbjudna till en likvaka (!) med efterföljande öldrickande på en bar. Han som blev begraven var en så kallad farbror till Arnaud, Delphines afrikanska kärlek ("farbror" och "kusin" är ord som visar respekt, inte släktskap). Var hemma igen vid fyratiden, så jag fick mig hela tre timmars sömn innan jag väcktes av alla ljud och oljud i huset vid åtta. Efter ett besök hos Jacob på sjukhuset (han var fortfarande där då) åkte vi till efterbegravningslunchen, där maten inbegrep ett antal suspekta saker, bland annat extremt starka jalapenos, koskinn och ett helt fiskhuvud. Mums!

En intressant sak här är att togolesiska män verkar helt inkapabla att förstå frasen "jag är inte intresserad". De frågar då bara om man är ledig i morgon, eller kanske i helgen? Tydligen säger det även sig självt att om man skrattar åt en mans skämt, pratar lite med honom, eller bara råkar titta på honom, är man de facto intresserad.

På lördagskvällen fick vi en siesta på en och en halv timme, sedan träffade vi lite folk på en annan bar. Och gick vidare till en nattklubb (att få dansa-underbart!). En extra efterhängsen kille skulle dock tyvärr hela tiden skryta om sin gigantiska mc. Dans, öl, mer öl, och vips var klockan sju pa morgonen. Vi tog då en taxi till stranden och sov där. Känns som jag behöver semester efter de här dagarna...

What NOT to do in Africa

Enligt Lonely Planets Afrikaguide ska man undvika följande, bland annat:

-Gå barfota (gör det hela tiden)
-Äta ej genomstekt kött och fisk (gör det nästan dagligen)
-Äta utan att först tvätta händerna noga (det händer att jag bara kastar mig över maten utan att tänka...)
-Dricka vatten som inte är från förslutna flaskor (har druckit både kranvatten och vatten från små påsar med bismak av mögel)
-Äta oskalad frukt och mat från gatuförsäljare (okej, det gör jag ju varje dag?!)
-Att få myggbett (hela mina underben är fulla av stora röda kliande bett)

Och en hel massa andra "viktiga" råd. Jag har väl aldrig direkt varit den som är bakterierädd, äter det mesta och säkert sådant som inte är helt bra. Har trots detta inte fått några större besvär än tillfälliga magkramper. Men, som min kära fader sa i telefon har jag väl ett bra immunförsvar eftersom han (hans ord, inte mina) inte städade när jag var liten. Jag svarade "lite skit rensar magen". Fast för den nye killen, Jacob, som kom hit för drygt en vecka sedan, har det inte funkat fullt så bra... Han började känna sig trött och hängig i söndags när vi kom hem från Agbodrafo, där vi tillbringat helgen. Sedan i måndags såg han inte okej ut, frös och svettades om vartannat, så vi tog tempen. 39,8 grader... Senare började han kräkas och få diarré, så idag åkte vi med honom till en klinik i närheten. De gjorde sina tester och gissa vad de kom fram till? Han har mask i magen! Och vi har ätit nästan exakt samma mat så det är ganska troligt att även jag har ett gäng nya små kompisar i magen. Delphine sa att det förklarar ju varför hon alltid är så hungrig. Niiice.

Så lite om helgens andra äventyr. I fredags bar det av till Agbodrafo, en by som ligger vid sjön Lac Togo. Pa hotellet fanns det, som jag gissat, spolande toalett och dusch. Vad som däremot inte fanns var en dörr till badrummet... När man delar ett rum med en annan tjej och en kille är inte det särskilt uppskattat, kan jag lova. Fredagen tog vi det mest lugnt. I lördags tog vi en båt över sjön till Togoville, byn som gett sitt namn till landet. Där blev vi guidade runt och fick se bland annat ett center for blinda, en skog som är helig for animisterna (tydligen bor det eremiter där...) och "tvillingträden", dit föräldrar som får tvillingar vallfärdar från hela landet.

På kvällen åt vi en gigantisk middag på hotellet; en halv kyckling, ett berg av ris och en djup tallrik full med sås. Hade nog inte riktigt fattat att "1/2 poulet" faktiskt betyder en halv kyckling. Söndagen tillbringade vi vid havet, tillsammans med ett gäng ungar som ville ha mat, vatten, pengar, ja allt de kunde säga på franska. Slutade med att vi gav dem vad som var kvar av vår vattenflaska, och de blev överlyckliga.

Äntligen förstår jag varför man inte ska gå barfota på stranden. Det första vi såg när vi nådde stranden i Agbodrafo var nämligen inte fiskebåtar, strandbaren eller ens alla barn; utan en man som satt på huk helt lugnt mitt på stranden och uträttade sitt behov nummer två. Drog upp byxorna och strosade iväg utan att se ett dugg generad ut. Huh?

En SVENSK!

Fick en överraskning i slutet av förra veckan; sådär i förbigående nämnde Antoine att "just det, en ny volontär anländer på söndag". Och han är svensk. SVENSK? Hade ingen aning att det skulle komma nån ny volontär innan mitten av juni, och så helt plötsligt kommer en svensk kille hipp som happ. Jaja, just goes to show hur lite information man får här... Sa nu har jag fått öva lite svenska (patetiskt, jag vet, men efter sex veckor med franska, plus engelska med Delphine, är man lite ringrostig...). Vi bestämde snabbt att Jacob skulle följa med till Lac Togo i helgen. Tro det eller ej, vi ska bo på hotell! Det betyder: Pool! Spolande toalett! Kanske till och med DUSCH! Det är inte så att jag går runt och saknar alla bekvämligheter (man vänjer sig snabbt) men man tackar ju inte nej direkt.

Jag tror att jag har börjat inbilla mig att jag inte är vit längre... Omöjligt, det vet jag ju, men när man någon gång ser en vit (eller en hel grupp, hu!) pekar man och undrar vart dendär kommer ifrån. Jacob som precis kommit hit tyckte nog att vi var lite knäppa när vi var på en restaurang i tisdags och storögt stirrade på alla vita... Men man känner sig lite kluven när man betalar lika mycket för en kväll på en halvbillig restaurang som en taxi-motochaufför tjänar på en månad. Och för chauffören ska det räcka till att försörja hans fru och två barn.

I alla fall, mitt förra inlägg var det ju lite "tyck-synd-om-mig" känsla på. Sorry för det, men ibland är ju allt bara skit, oavsett vilken världsdel man befinner sig i... Nu är allt mycket bättre måste jag säga, det rullar på med jobb o diverse. MEN jag har börjat få de sjukaste cravings för till exempel havregrynsgröt och yoghurt. Konstigt nog saknar jag inte kaffe, fast jag inte druckit något på en och en halv månad. Logiskt..? Tror inte det.

Bankrånad och trakasserad av diverse djur

Jaa, alltså nu är jag inte glad. Helgen har varit både bra och, låt oss säga, mindre bra... I fredags var jag, Elolo och Delphine ute på en nattklubb (boîte) till fyra på morgonen, vaknade dock strax innan nio efter fyra timmars sömn av att tjugo byggarbetare hamrade på metall precis utanför rummet. Shit, tänkte jag; men de kan väl inte hålla på hur länge som helst. Turns out att johodå, det kan de visst det. Hela. Jäkla. Dagen. De håller visst på och bygger till en trappa upp till kontorets tak för att kunna utnyttja det också... När vi insett att vi höll på att bli galna av hamrandet och skrikandet, tog vi en taxi till stan för att kolla in le village artisanal, ett ställe där man kan se hur de gör olika hantverk. Så vi stannade först vid en bank för att ta ut lite pengar, fick gå förbi en beväpnad vakt och in i det lilla rummet där bankomaten fanns. Knappade in 50 000 CFA, motsvarande cirka 740 kronor, för att det skulle räcka någon månad eller så. Ut kom kortet, ut kom kvittot, men inte i helvete att några pengar kom ut! Började försöka förklara för den väldigt osamarbetsvillige vakten att jag inte fått ut mina sedlar, han sa att bankkontoret stängde klockan fyra (det här var två minuter efter fyra) och att jag skulle ringa min bank, osv, osv. Men jag antar att de pengarna är förlorade eftersom jag inte har några bevis för att de inte kom ut. Kanske fick tjejen efter mig i kön en trevlig överraskning. Jag har iallafall helt totalt tappat förtroendet för Ecobank i Lomé (det lilla man nu hade innan).

Och sen då? Bara såna där irriterande småsaker som får bagaren att rinna över, du vet. Som taxin hem, vi var sex pers, halva mitt säte hade ramlat bort, stötdämpningen var obefintlig, bildörren kunde inte stängas utan chauffören låste den med en bit ståltråd, och den lilla flickan bakom mig petade mig i håret hela tiden. Och nu här pa internetcafét; första datorn jag provade hade nåt virus som gjorde att det titt som tätt kom upp en kinesisk sida och mina sidor stängdes ner. Otroligt irriterande. Just det ja, igår kvall hade en megaspindel bestamt sig för att vårt rum var ett bra ställe att tillbringa natten på. Efter en del skrikande och panikande speciellt fran Delphine (den var närmast henne) kom Antoine och bankade helt lugnt ihjäl den och sopade ut den. Fast jag måste säga att jag föredrar spindlarna framfor råttan vi såg springa förbi min nätdörr häromdagen... Ödlarna som är överallt har jag dock vant mig vid, även om det inte känns helt okej när de faktiskt försöker springa över mina fötter.

Mitt liv som afrikan

Jag måste säga att det händer en hel del här, speciellt sedan Delphine anlände (hon är en riktig planerarmänniska, till skillnad från mig...) Så vi har i stort sett varenda helg planerad fram tills hon åker den 11 juni. Sista helgen i maj blir det en tripp till Lac Togo och Togoville, som ska vara väldigt fint enligt hennes guidebok. Det ska i vilket fall bli skönt att komma iväg från PDH över ett veckoslut, även om det är intressant och givande arbete så är det lååånga dagar- från 07.15 till 12.30, från 15.00 till 17.30; men ofta blir inte siestan så lång och man måste ibland stanna längre på kvällen. Det är liksom lite svårt att säga nej, jag ska vara ledig nu, när man bor fem meter därifran...

Kul grej: Har fått reda på att jag på ewe skulle heta Akouvi; eftersom jag är född på en onsdag. Kvinnor födda på en torsdag heter ofta Koffi; någon annan dag var det Akossiwa, och så vidare...

Random: I veckan var det en stödgrupp för HIV-positiva, så jag åkte 2 mil bakpå en skumpig, helt livsfarlig moto. Det var så jäkla varmt att jag, när jag kom hem, upptäckte att plastomslaget till min kalender hade SMÄLT... Då kan man snacka om hetta!

Försökte ladda upp lite nya bilder; men idag ville tydligen inte uppkopplingen vara med om något sådant. Jag är i alla fall glad att jag lyckats köpa en flygbiljett hem nu, den 29e juni åker jag härifrån, stannar någon dag i Paris och tar sedan Ryanair tillbaks till Svealand den 1a juli.

Foton!

Somliga barn är nyfikna... Pojken i svarta shorts var mest intresserad av alla och rotade i ytterfacket på min väska dar han hittade en vanlig tofs, som han sen höll hårt i och lekte med hela tiden tills jag åkte. Han fick behålla den :-)

Några barn bli rädda för oss "yovos"... Och börjar gråta okontrollerat och skrika efter mamma.

Barnen här är antingen föräldralösa eller har det väldigt svårt av andra anledningar, men på barngruppen på PDH kan de få leka lite!

Barnen som kommer till centret en gång i månaden. De blev helt överförtjusta över målarböckerna och kritorna jag tog med mig hemifrån...

Gatan som leder till Lomé city, galet mycket trafik! Vanligaste transporten är definitivt "moto" eller "taxi-moto", då man helt enkelt stannar en av många killar som kör runt och hoppar på mopeden.

Jag och Elolo på baren tvärsöver gatan

En del av teamet utanför PDH:s kontor. Mawuli, Brigitte, Bruno, Antoine, Meghan, Macaire.

Mina galna "reskompisar" pa flygplatsen i Paris. Tack for hjälpen, hade nog aldrig kommit fram utan er...

Ny volontär!

Så det har varit ganska krävande att försöka komma in i den här helt nya världen, där man inte kan gå utanför dörren utan att bli förföljd av barn som skriker "yovo yovo" (vit person pa éwé-det lokala språket), killar/män som vill ha ens telefonnummer, småbarn som börjar gråta och blir jätterädda för att de aldrig sett en vit människa förut, höns och kycklingar och getter medmera... Speciellt sedan den andra volontären, Meghan, åkte hem för nästan två veckor sedan har det varit svårt, ingen som kan översatta det jag inte förstår. Men igår kväll anlände en ny volontär, Delphine från Belgien. Känns bra att det nu finns åtminstone en annan kritvit person här.

Här sitter jag på närmaste internetcafé och svettas sönder i 34 grader och extrem luftfuktighet. Vaknade en morgon forut och tyckte det var lite småkallt, kollade temperaturen som låg pa 27 grader... Snacka om att man ändrar inställning till vädret. Det är dessutom så att regnsäsongen har kommit till landet, men låt er inte luras; det betyder inte att det regnar oavbrutet. Det betyder bara att det kan komma en skur pa max en timme och dränka alla som haft oturen att vara utomhus. Sen slutar det lika tvärt och är en liten aning "kyligare" någon timme.

Jag vet inte när eller om jag kommer kunna lägga upp bilder, chefen for centret (Antoine) har förbjudit allt inkopplande av usb-minnen pga en idiotisk volontär som lyckades sprida virus till båda datorerna...

En vanlig dag på PDH Centre Social: Vaknar på min madrass på taket runt 05.30. Vissa dagar går jag ut och springer med Elolo, Antoines svåger, som bor i huset tillsammans med Antoine, hans fru Rachel, deras barn Merveille och Deo (ja, han heter så) och Rachels mamma. Sedan tar jag en skön dusch à la primitiv, slänger på mig lite kläder och äter frukost. Alltid samma frukost; en baguette med smör och ibland marmelad, en mugg te och lite juice. Klockan halv åtta är det dags for morgonmötet, som är väldigt ouppstyrt och kan vara upp till fyra timmar... Sedan åker vi oftast ut och gör besök hemma hos behövande, på sjukhus eller på skolor. Det vanligaste färdsättet här är moto, alltså moped, som körs med totalt dödsförakt av togoleserna. Runt halv ett är det lunch, friterad yams och omelett med tomat blev det idag, och siesta fram till tre då vi gör administrativa uppgifter på centret. Halv 6, ibland mycket senare, slutar vi. På kvallarna brukar jag chilla, läsa eller lyssna på musik och prata med Elolo. För er som känner mig låter det säkert konstigt att jag lägger mig senast tio varje kväll, nattuggla som jag alltid varit. Men här blir det beckmörkt och helt tyst vid halv tio, alla går och lägger sig då. Jag tar då med mitt påslakan upp på taket och somnar som en stock till ljudet av syrsor.

Hoppas kunna uppdatera snart igen.

Äntligen framme i Togo

Jaa, det har verkligen varit ett äventyr att resa hit... Jag åkte med ryanair till Paris i måndags, helt enligt planen och det var inga problem med flygresan heller. Med lite tur och mycket tålamod lyckades jag leta mig fram till "hotellet" där jag skulle sova en natt. Tog det mest lugnt, gick upp i god tid och iväg till andra flygplatsen, Charles de Gaulle; väldigt stor var den. Men jag hittade bagageincheckningen och gaten, där jag var i god tid innan flyget skulle gå. Självklart blev det försenat, men det var ju lugnt så länge jag hann med nästa flyg från Libyen till Togo. So jag väntade. Och väntade... Efter cirka fem timmars väldigt nervöst sittande vid gaten BLEV FLYGET INSTÄLLT. Varfor? Jo, tydligen var pilotens flyglicens inte giltig...

So de skyfflade iväg oss alla, efter ytterligare väntan, till ett hotell precis vid terminalen. Hade förstås ingen aning om någonting. Sedan fick jag vänta en dag innan jag fick veta att vi fick omboka biljetterna till Air France torsdag eftermiddag, direkt till Lomé. Till Linda: flygresan gick bra, det var lite turbulens när vi flög over Saharaöknen men annars inga problem. Kom alltså fram till flygplatsen vid sjutiden torsdag kväll, tre och en halv dag efter att jag lämnat Sverige. Där blev jag hämtad av Antoine, chefen for PDH Centre Social, och körd till centret. Träffade också Meghan, den andra volontären. Hon har verkligen hjälpt mig med att komma in i grejer, synd bara att hon åker hem på måndag.

So lite om rummet där jag bor; det är ett rum med en avgränsning i mitten mellan Meghans del och min. Inte speciellt stort, kanske totalt tjugo kvadrat, skulle jag gissa på. I min del finns en säng, ett enkelt skrivbord och mina grejer förstås. Meghans del har en stol, ett skrivbord och en liten bokhylla. Till min stora förtjusning finns det en toalett, även om den inte går att spola utan man for slänga pappret i soporna och hälla vatten i toan. Dusch finns det förstås ingen, men väl en stor hink och en liten så man kan hälla vatten över sig :-)

Okej, hinner inte skriva så mycket mer just nu, à la prochaine!

Going, going, gone!

En utsikt jag inte lär se på ett tag...

Jaa, nu gäller det, sista dan i Örebro den kära staden... Har gått igenom alla stadier, freakat totalt, helt förvirrad (exempel: var inne i en affär idag och skulle fråga efter nåt, var på väg att fråga på engelska... why??), och är nu ganska lugn som tur är. Har väl insett att det inte finns någon återvändo. Väskan och ryggsäcken är packade, målarböcker och kritor inköpta till de togolesiska små barnen (kan knappt bärga mig tills jag får träffa dem, sjukt söta!! Kolla tex http://www.pdh-togo.org/html/gallery/one.html

Mitt liv i två väskor



Har du missat nåt? Här kommer en snabbrecap av vart jag ska, hur, när, och vad jag ska göra: Lämnar Örebro i morgon bitti klockan sju, tåg till Nyköping och buss till Skavsta flygplats, Ryanair till Paris-Beauvais, sover en natt där, flyg till Lomé, Togos huvudstad. Där blir jag hämtad tisdag kväll och körd till organisationen.

PDH är ett "socialcenter", närmast motsvarande svenska soc, men de hjälper till med mycket mer än bara ekonomi. Hjälper och stöttar hiv/aidssjuka och föräldralösa barn, hjälper till med lärlingsplatser till ungdomar, har kvinnogrupper, gör hembesök hos "problemfamiljer", m.m. Jag kommer alltså jobba där måndag till fredag, tidig morgon till eftermiddag med siesta mitt på dagen.

Önska mig lycka till!

Gamla Bettan: still going strong!

Japp, min gamla trofasta Audi klarade sig än en gång (med ett nödrop...) Starkt jobbat tycker jag, om man tar med i beräkningen att vänster baklykta definitivt har sett bättre dagar, ett däck är tillbucklat, att det luktar bränt ibland och förstås att den ibland inte vill starta. Men då är det ju bara att skicka ut kompisen som får putta på lite! Helt normalt, eller..?




En anmärkning fick hon dock: nåt i stil med "oljeläckage till motorn". Nickar o ler, kommer ut därifrån, tänker va tusan sa han för nåt..?! A ja, en liten touch av bränd lukt kan man väl leva med.

Träningsläger, nervositet och the day from hell

Har gått ett tag sen sist, men man kan ju inte påstå att det händer supermycket direkt... Mitt liv är liksom på paus just nu, fram tills jag åker iväg.

Några grejer har dock hänt de senaste veckorna. Mesta delen av tiden har jag och min kära roomie Daniela ägnat åt att träna, träna, träna. Det har gått så långt att min pappa anmärkte på att varenda gång han ringer, är jag på väg till eller från gymmet... 11 pass denna veckan and still going strong:-P

Har också blivit en weekend i Stockholm med Daniela och Linda, riktigt riktigt mysigt! Till skillnad från helvetesdagen för nån vecka sen; då 1)bilen stannade och vägrade starta mitt i en stor vägkorsning, gick inte igång förrän efter 10 minuter och påputtning från dani och en förbipasserande, 2)jag lyckades backa in i en parkerad bil med krossad baklykta som resultat, 3)mixern exploderade när vi skulle försöka fixa smoothies. Slå den dagen om ni kan!

Sen trodde jag faktiskt, fram tills igår kväll, att det där med att zigenare lägger grejer under sina kjolar i affärer bara var fördomar. Men när jag klev in på macken för att lämna en hyrfilm gick jag rakt in i ett gäng på cirka tio zigenarkvinnor som försökte förklara för den stackars tjejen i kassan att de bara hade finska pengar att betala med (självklart hade de packat en korg full med varor). Tjejen såg väldigt trött ut, vände sig till en väktare och sa att hon nog skulle ringa polisen. Då försvann alla kvinnorna blixtsnabbt, men de fick uppenbarligen med sig en hel del från affären. Summan av kardemumman: vad som helst kan hända, till och med på bensinmacken...

Good times ahead!

Okey, verkar tack och lov som att den tråkiga tiden är ett minne blott... Goda tider väntar, en Stockholmsresa är inplanerad 20-22 mars (tack Susanne för lånet av lägenheten) och tack vare min kära organiserade vän Linda är hela sommaren fullplanerad med roliga grejer. Är också på väg att bli helt frisk, så det blir nog många sköna träningspass framöver.

Igår kom några kompisar över, det hela utvecklade sig till en väldigt trevlig prat-o-vinkväll med tjejerna. Komplett med klädvalsångest från en viss kompis, iskall väntan i kön till Strömparterren, "näringsik middag" på Burger King samt lång sovmorgon... Så vi bestämde att det definitivt ska bli fler såna kvällar innan april :-)

Kort sagt, livet leker!

Otroligt. Tråkigt.

Jaha, en hel vecka har tydligen gått sen sist jag skrev. Den här veckan skulle jag vilja nominera till en Oscar i kategorin "årets tråkigaste", av flera anledningar. För det första har min roomie Daniela övergett mig för att jobba på ett kollo för handikappade. Jobbet har bara ringt en endaste gång, en av mina lägenhetsnycklar är ute på vift (antingen målaren, rörmokaren eller snickaren borde väl ha den..?) och som grädde på moset har jag blivit sjuk. Så jag kan ju inte träna heller, och det var verkligen den enda ljuspunkten.

Vad har jag för mig då? Tja, har ju lyckats se nästan tre säsonger av One Tree Hill på mindre än en vecka, måste väl vara något sorts rekord? Sen har jag ju börjat intensivplugga franska inför resan också. Men snart blir det annan dricka i glaset; på lördag kommer dani hem, det blir fest på kvällen, och nu är det bara 5 ½ vecka kvar till Togo. Längtar...

Välkommen till min värld

Så- första inlägget :-)
En blogg? Jag? Mycket ska man vara med om här i livet. Jag har i alla fall bestämt mig för att göra ett tappert försök.

Resfebern börjar sätta in nu, den tolfte april bär det iväg med Ryanair till Paris och dagen efter vidare med Afriqiyah Airways till Lomé, Togo, Afrika. Hade väl inte riktigt fattat hur mycket förberedelser en volontärresa kräver, men har nu fått veta det 'the hard way'... Vaccinationer i massor, malariatabletter som enligt bipacksedeln kan ha "psykiska bieffekter", drickvaccin mot diarré med bieffekt diarré (?). Reseförsäkring, myggnät, CV, ansökning.

Har väl inte riktigt fått kalla fötter, men lite småfrusna är de nog. Men men, nu är det bestämt, nu SKA jag åka. Äntligen är jag på väg någonstans. Bara det känns underbart. För handen på hjärtat; vad kan väl vara värre än att bo hemma, i Nora, vara timvikarie på hemtjänsten och känna sig allmänt misslyckad..?