Så det har varit ganska krävande att försöka komma in i den här helt nya världen, där man inte kan gå utanför dörren utan att bli förföljd av barn som skriker "yovo yovo" (vit person pa éwé-det lokala språket), killar/män som vill ha ens telefonnummer, småbarn som börjar gråta och blir jätterädda för att de aldrig sett en vit människa förut, höns och kycklingar och getter medmera... Speciellt sedan den andra volontären, Meghan, åkte hem för nästan två veckor sedan har det varit svårt, ingen som kan översatta det jag inte förstår. Men igår kväll anlände en ny volontär, Delphine från Belgien. Känns bra att det nu finns åtminstone en annan kritvit person här.
Här sitter jag på närmaste internetcafé och svettas sönder i 34 grader och extrem luftfuktighet. Vaknade en morgon forut och tyckte det var lite småkallt, kollade temperaturen som låg pa 27 grader... Snacka om att man ändrar inställning till vädret. Det är dessutom så att regnsäsongen har kommit till landet, men låt er inte luras; det betyder inte att det regnar oavbrutet. Det betyder bara att det kan komma en skur pa max en timme och dränka alla som haft oturen att vara utomhus. Sen slutar det lika tvärt och är en liten aning "kyligare" någon timme.
Jag vet inte när eller om jag kommer kunna lägga upp bilder, chefen for centret (Antoine) har förbjudit allt inkopplande av usb-minnen pga en idiotisk volontär som lyckades sprida virus till båda datorerna...
En vanlig dag på PDH Centre Social: Vaknar på min madrass på taket runt 05.30. Vissa dagar går jag ut och springer med Elolo, Antoines svåger, som bor i huset tillsammans med Antoine, hans fru Rachel, deras barn Merveille och Deo (ja, han heter så) och Rachels mamma. Sedan tar jag en skön dusch à la primitiv, slänger på mig lite kläder och äter frukost. Alltid samma frukost; en baguette med smör och ibland marmelad, en mugg te och lite juice. Klockan halv åtta är det dags for morgonmötet, som är väldigt ouppstyrt och kan vara upp till fyra timmar... Sedan åker vi oftast ut och gör besök hemma hos behövande, på sjukhus eller på skolor. Det vanligaste färdsättet här är moto, alltså moped, som körs med totalt dödsförakt av togoleserna. Runt halv ett är det lunch, friterad yams och omelett med tomat blev det idag, och siesta fram till tre då vi gör administrativa uppgifter på centret. Halv 6, ibland mycket senare, slutar vi. På kvallarna brukar jag chilla, läsa eller lyssna på musik och prata med Elolo. För er som känner mig låter det säkert konstigt att jag lägger mig senast tio varje kväll, nattuggla som jag alltid varit. Men här blir det beckmörkt och helt tyst vid halv tio, alla går och lägger sig då. Jag tar då med mitt påslakan upp på taket och somnar som en stock till ljudet av syrsor.
Hoppas kunna uppdatera snart igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar