Ballywire Farm & Tearooms

Äntligen! Äntligen har vi hittat vår plats på jorden. I förra veckan ringde vi runt och försökte skaffa jobb, säkert 150 samtal men utan resultat. Där satt vi i våra halvtrasiga campingstolar ute i en skitstad som heter Berri, när Therese hittade en intressant annons. "Farmstay"- bo på en farm, jobba lite och få boende och mat. Perfekt, tänkte vi och ringde. Skapligt förvånade blev vi när Joanne, kvinnan som anställer backpackers, sa att de hade plats för oss! Och nu, en halv vecka senare, känns det helt rätt. Hela familjen är supertrevlig, Joanne, hennes man och deras tre små barn (Lylah som är tre år, Brodie fem år, Jordan sju), och Jos föräldrar som bor på själva farmen. De har tusen olika djur inklusive hästar och kor, och odlar sina egna grönsaker. Nämnde jag att Jo är utbildad kock? Så vi får frukost, lunch och middag (plus dessert till lunchen och middagen) levererat till husvagnsdörren på silverbrickor. Kan man ha det bättre? Fyra timmars jobb per dag för allt detta. Och dessutom fixar Jo städjobb hemma hos andra så att vi kan tjäna lite fickpengar också-igår städade vi i fyra timmar och fick 60 dollar var och fika.

Vi bestämde oss ganska snabbt för att här ska vi stanna över jul och nyår. Jo har lovat att göra en äkta australiensisk julmiddag (ser fram emot det) och vi har vackra stränder bara runt hörnet. Har fortfarande ingen aning om vad som händer sedan, men för tillfället har vi det iallafall grymt bra där vi är.

Lylah poserar gärna för foton

Alla backpackers+delar av familjen. Vänster till höger: jag, Therese, Lylah, Joanne, Brodie, Jordan, Nadine, Nathalie, Lindsey och Nina

Look at life through the windscreen, not the rearview mirror

Ja, det är nog bäst att se framåt och inte bakåt. Speciellt när en av backspeglarna är krossad... På väg till IKEA häromdagen fastnade vi mellan en parkerad bil och en lastbil som körde om på höger sida. Bialr framför, bakom, överallt. Ett ögonblick är allt man får i en sådan situation, och i det ögonblicket gjorde jag valet att gira åt vänster mot den parkerade bilen. Vem vet vad som hade kunnat hända om jag hade svängt mot lastbilen istället... En chockad inandning från Therese och ett krasch senare hade vi inte längre någon sidobackspegel på vänster sida. Bra, väldigt bra! Men nåja, vi klarade oss ju utan kroppsliga skador och det är ju det viktigaste. Sedan var det ju det där med överhettningen av motorn, som vi börjar bli innerligt trötta på. X antal mekaniker har sagt x antal olika saker, vi har trott att det har varit fixat massor av gånger, men inte då. Nu senast fick vi gratishjälp av en vänlig själ vid namn Tim som bodde på campingen. På hans inrådan åkte vi till ett ganska seedy ställe för att köpa en bättre begagnad fläkt att byta till och en ny sidospegel. Spegeln satte vi dit helt själva, snacka om att känna sig nöjda sedan! Och fläkten ploppade Tim in på cirka 10 minuter. Har vi tur nu så är det faktiskt fixat...

Mötte en emu på promenaden, helt normalt...

Det bor koalor på vår camping

Känn dig som hemma!

Warrnambool

Då var vi på väg igen, vi lämnade förra campingen i måndags och körde till "Twelve Apostles", en häftig syn med enorma klippformationer som sticker upp ur havet. Alla tolv går visserligen inte att se, men ändå. Sedan bestämde vi oss för att köra några mil in i landet, bort från kusten, till en camping som heter Lakes and Craters. Där satt vi i godan ro och drack lite kvällskaffe när plötsligt ägaren John, en äldre man med hatt och stort yvigt skägg, kom förbi på promenad med sitt husdjur. Och det var ingen hund, utan en häst som hette Banjo som han ledde fram! Väldigt mysigt tyckte vi, sådant som inte händer när man har allt utplanerat i förväg liksom... Fångade det udda paret på bild också, dem kan ni se här nedanför.

Uppmuntrade av det minst sagt märkliga mötet, körde vi vidare på Great Ocean Road. När vi stannade till vid en grotta pågick en Bollywood-filminspelning där (vad är oddsen??) och vi fick se en spinkig indier imitera Michael Jackson. Jahapp, mycket ska man vara med om… Igår kom vi fram till den lilla staden Warrnambool, där Great Ocean Road slutar. Så imorse hade vi ätit frukost, när Therese ropar från andra sidan bilen. Då har såklart handtaget på dörren gått sönder… Det händer bara intgenting när vi försöker öppna och stänga. Så vi fick ju köra iväg till en mekaniker. Den första vi kom till hade inte tid, den andra skulle inte kunna fixa det föränn på fredag och sa att det skulle ta 3-4 timmar, men den tredje; jackpot! En liten verkstad med två mekaniker, Steve och Dave. De tog in bilen direkt och började ta isär och kolla igenom allt i bilen. De häll väl på i säkert fyrtiofem minuter, lagade dörren och en vattenläcka i kylaren som vi inte ens visste att vi hade och gav oss en massa tips. Vi antog att detta blir väl ruinerande, men inte då! 60 dollar så var det fixat. Är övertygad om att det låga priset hade något att göra med att vi är två blondiner… Men det var ju väldigt snällt iallafall, så vi är nöjda.

Skylten jag absolut INTE ville se...

Twelve Apostles

John och Banjo

Vårat älskade schabrak (och mina ben)

"The grotto"

Soldansen

Therese lär ut karate på stranden!

En riktigt usel dag i Melbourne

Hej igen. Nu är det såhär att jag. Hatar. Melbourne. Av hela mitt hjärta. Vi åkte alltså från Phillip Island igår morse och planen var att åka in i Melbourne city, bara gå runt några timmar där för att få en känsla för stan. På vägen dit var vi helt plötsligt uppe på någon väg som kallades "CityLink" och som tydligen var betalväg, fick lite halvt panik när det helt plötsligt var fyra filer i varje riktning och ingen aning vart vi skulle. Men vi lyckades, hittade en parkering och vandrade runt lite i centrum. Kom tillbaka till gatan vi hade parkerat på åtta minuter efter fyra (då parkeringstiden skulle gå ut). Men det stod inget vitt schabrak på gatan. Vi stod där helt handfallna och jag började skratta, för vad ska man göra liksom? Två tjejer som jobbade i huset bredvid kom då ut och berättade att bilen hade blivit bortbogserad fem minuter innan. AAAAHH! Vi hade ingenting, mitt pass och körkort och all mat låg i bilen och vi hade inte ätit sedan frukost... Vi fick alltså gå tre kilometer och betala 450 dollar (ca. 3200 kronor) för att få ut bilen. Skitdagen slutade med att vi campade på en väldigt otrevlig caravan park där alla grannar verkade vara alkohol- eller drogberoende... Mysigt.

Men idag har vi börjat köra Great Ocean Road! En väldigt vacker väg som går precis längs med kusten. Och på caravan parken vi bor på nu finns det till och med gratis wifi, så nu stannar vi nog här tills på måndag. (Behöver lite semester).

Här kommer iallafall de utlovade fotona, djurtema denna gång!

En koala chillar i ett träd, det är det de är bäst på

Wombaten Phoenix (som senare försökte äta upp våra tår)

Jag och min nya kompis

Möte med en känguru på campingen

Trädklättring i regnskogen i Blur Mountains

Phillip Island

Sitter på ett litet bibliotek i orten Cowley på Phillip Island, strax utanför Melbourne. I natt har vi bott på en caravan park precis vid havet, somnade till vågornas skvalp. Dessutom har vi äntligen fått lite bättre väder - igår och idag har det varit soligt! Gårdagen spenderades på ett litet zoo, "Healesville Sanctuary", där de också har ett djursjukhus. Vi fick hälsa på och klappa en supersöt liten (eller inte så liten, 14 kilos) vombat som hette Phoenix. Vågade mig till och med in i reptilhuset, blev helt skakis i benen när vi gick förbi världens 10 giftigaste ormar... En kvinna bredvid snackade om att hon minsann hade råkat på den där näst giftigaste - tre gånger! Bådar inte gott för oss som ska ta oss ut i outbacken sedan... Tur vi har en bil att låsa in oss i, hade inte velat tälta. Usch.

Utsikt över "Three Sisters" i Blue Mountains

(Försökte överföra fler bilder, men uppkopplingen här var inte direkt den snabbaste... Förhoppningsvis kommer det mer om ett par dagar)

On the road!

On the road. Nu har äventyret börjat på riktigt! Senast jag skrev var vi ju fortfarande i Sydney, nu har vi tagit oss ner längs med kusten till nästa delstat, Victoria. Resan började i onsdags när vi checkade ut från vårt hostel i Sydney, packade in alla våra grejer i schabraket och skulle köra iväg. Men först skulle vi bara kolla kylvätskan, eftersom den mätaren hade gått i taket dagen innan, på väg från mekanikern. Förståeligt nog var vi en aning oroliga... Vi stod alltså där länge och väl och försökte få upp motorhuven - kände oss som äkta blondiner när vi inte ens lyckades med det. Sprang iallafall in på vandrarhemmet och hämtade en muskelknutte till kvinna som sa sig vara bra på bilar, hon i sin tur hämtade en man som till sist fick upp huven. Tyvärr hittade ingen av dem felet, men varnade oss för mekaniker som tydligen ofta lurar backpackers. Vi hade alltså ett stort problem; vi kunde inte ringa tillbaka till mekanikern då det kanske var han som gjorde att felet uppstod... Vi bestämde oss ändå för att provköra lite för att se om det bara var något tillfälligt, och gav oss iväg ut till Ikea. Där shoppade vi på oss utrustning till bilen och en massa mat (kaviar, knäckebröd, lussebullar, skorpor...). På väg från Ikea kom typiskt nog felet tillbaka. Där blev vi stående, vid sidan av en liten återvändsgränd, och kollade ner i motorn som två stora idioter. Dum och dummare på roadtrip liksom. Ingen aning vad vi skulle göra, långt från en mekaniker och dessutom för snåla för att lägga ut ännu mer pengar på service. Precis då kom en bil körandes, parkerade på uppfarten mittemot, och ut klev en medelålders man som direkt frågade om vi behövde hjälp. Ja! Skrek vi såklart, och han kikade genast ner under motorhuven, satte på motorn, upptäckte felet, mixtrade lite med några kopplingar, och fick det att funka igen. Det visade sig att han VAR MEKANIKER! Fläkten hade slutat fungera, antagligen på grund av damm och smuts i kontakterna. Vilken dårtur, helt gratis blev det ju också. Tack vare denna snälla man kunde vi alltså åka vidare till nästa mål: Blue Mountains.

Uppe i bergen bodde vi sedan två nätter på olika caravan parks, vandrade i regnskogen och såg "Three Sisters", tre enorma klippor som står bredvid varann mitt i skogen. Missbedömde dock hur jobbigt det skulle vara med en vandring som var märkt "hard"; tänk 900 trappsteg neråt, 1,5 timmar på skogsstig, och sist men inte minst: uppför berget igen... Man kan väl säga att vi var ganska slut efter det.

Efter den andra natten insåg vi att vi antagligen skulle frysa ihjäl om vi inte skaffade värmande täcken till bilen (något otippat). Det har varit runt 17 grader på dagen och mycket lägre på natten, samt regnigt och grått de senaste dagarna. Ganska mycket som en svensk sommar alltså. Men två billiga täcken och två par ulliga sockor senare känner vi oss on top of things igen.

Häromdagen campade vi i en nationalpark, och kan ni tänka er hur chockade vi blev när det helt plötsligt stod två kängurus en meter från bilen! De första av många som vi skulle se den kvällen, visade det sig. Väldigt häftigt att se en unge som kröp in i sin mammas ficka, och komma riktigt nära två andra för att fota. Har nu tusen porträttbilder på kängurus, haha. Men vem kan motstå när de är så sjukt söta?

Om ni undrar över hur vår plan ser ut så kan jag ju berätta att mycket till plan finns ju inte. Vi tänkte campa nära Melbourne idag. Sedan hade vi tänkt ta färjan över till Tasmanien, men insåg nyss att det skulle bli väldigt, väldigt dyrt... Vi kör väl på och ser vart vi hamnar. Det är bara att hoppas på att inget annat går sönder i bilen, så håll tummar och tår för oss här borta på andra sidan jorden!

Lite foton

Gårdagen blev det en tripp med färjan ut till ett ställe som heter Manly, där det finns en superfin strand. Tyvärr är vädret lite oförutsägbart, cirka 20 grader och det blåser ganska mycket. Alla här klagar på att det är kallt hela tiden... Fint var det i alla fall, även om det inte direkt var badläge.

Sen kommer här några bilder, nu när vi har varit och köpt en minneskortsläsare så att vi faktiskt kan ladda in fotona på datorn (för självklart upptäckte vi att datorn inte har något uttag för det).

I Sydney Harbour 

Operahuset 

 Manly Beach

 På färjan, med vinden i håret

Harbour Bridge från färjan

Totalt kaos, men allt löser sig

Den senaste tiden har varit ett virrvarr av saker vi plötsligt kommit på att vi bara måste göra, trevliga (och otrevliga) människor, och en väldig massa funderingar kring det här med bilköp. Det är ju tydligen inte så enkelt som att bara köpa en och köra iväg som jag trodde innan... För någon vecka sedan började vi kolla runt, på internet och på två olika bilmarknader för backpackers här i Sydney. Den andra visade sig vara en hit - han hade inga bra bilar inne, men gav oss numret till två tyska tjejer som desperat försökte sälja sin vita Ford Falcon station wagon. De mötte upp oss, vi tyckte att bilen verkade bra, och där började kaoset.

Efter många om och men (de här tjejerna var alltså ännu mer totalt okunniga vad gäller bilar än vi, vilket är ganska svårt) fick vi lite klarhet i vad vi skulle behöva göra. Självklart blev det dessutom superbråttom eftersom tjejerna skulle åka hem till Tyskland idag (det här vara alltså i torsdags)... Vem säljer en bil fyra dagar innan man ska resa ut ur landet..? I alla fall, allting verkade ordna sig fram tills att vi skulle förnya registreringen. Det är väldigt komplicerade regler kring det där, olika stater har olika lagar och såklart var den här bilen registrerad i fel stat samtidigt som den höll på att gå ut. Den ena tjejen ringde runt ändå, och till sist såg det ut som att bilen skulle bli vår!

Då kom det fram att den här bilen inte ens tillhörde tjejen... Den stod på hennes brorsa, som inte ens var här. Så det slutade med att hon fejkade sin brors underskrift, vi överförde 20 000, och nu hoppas vi bara på att det ska gå igenom. Men bilen fick vi med oss, äntligen! Therese fick äran att köra hem den, men i morgon blir det min tur att sitta på fel sida i en bil på fel sida vägen i Sydneys trafikkaos. Då ska nämligen vår pärla, som redan blivit döpt till "schabraket" till verkstaden för att bli lite tillfixad. Efter det är planen att dra härifrån på onsdag, köra söderut och skaffa oss lite farmjobb för att därefter köra norrut genom outbacken. Originalplanen var ju tvärtom som kanske någon av er minns, men vi har fått höra att det är regnsäsong i norra delen nu. Vilket innebär cirka 40 grader och ösregn, och inga jobb. Men så är det, planer är till för att ändras. Nu när vi har en bil kan vi i alla fall känna oss fria att åka vart vi vill. Let's get this show on the road!

Aussie aussie aussie!

I onsdags bar det då äntligen iväg mot landet down under. Efter sammanlagt 22 timmars flyg, fyra flygplatser i tre världsdelar samt x antal tidszoner var vi till slut framme i Sydney. Kan ju tillägga att det var två väldigt ledbrutna, extremt trötta tjejer som klev ut från flygplatsen klockan tio på förmiddagen (midnatt svensk tid). Masade oss in i en minibuss som tog oss raka vägen till vårt förhandsbokade hostel. Det var väl ingen hit direkt, inte överdrivet fräscht och det ligger i ett ganska suspekt och nedgånget område - slutsats: lita aldrig på fotona de lägger upp på internet. De ljuger. Men bara att få sträcka ut benen (efter att ha suttit i tio timmar bakom en gubbe som fällt ner sitt säte så man fick krångla ihop sig som en ormmänniska för att få plats) var faktiskt all kinds of wonderful.

Sedan var ju våran utmärkta plan att försöka hålla oss vakna till kvällen så att vi kunde vända rätt dygnet. Väldigt smart. Vi klarade oss till klockan tre, då vi slängde oss på sängarna och sa att vi kan väl bara vila lite? Vilan blev dock till sömn som blev till någon slags koma som varade i ETT. DYGN. Japp, 27 timmar för att vara mer exakt. Det innebar ju alltså att vi sov bort hela fredagen och lördagen, bra där. Men men, idag var det nya tag som gällde! Upp tidigt och sen ut och kolla in staden lite var tanken. Och det slutade med att vi i princip gick runt hela Sydney, operahuset, Harbour Bridge... Med ett stopp för lite Mickey D's. Något jag gillar med den här staden är att det finns många fina parker så att man kan komma undan från trafiken lite, och att det är gatumusikanter överallt man går. Och inte sådana där som sitter och freestylar lite heller, utan riktigt duktiga musiker.

Vi hittade också ett otroligt mycket mysigare hostel som vi ska flytta in på i morgon. En vecka framåt kommer vi i alla fall att stanna här i Sydney. Så mycket mer blir det nog inte, eftersom allt är så sjukt dyrt här... Eller vad sägs om en liter yoghurt, 60 spänn..? Så fort vi har hittat en bil att bo i drar vi alltså. Vart det bär av får tiden utvisa.

Mot nya äventyr

Häromdagen kom jag på att hey, jag har ju en blogg! En stackars dammig, bortglömd blogg, men ändå. Så jag tänkte att jag skulle förnya den lite och sedan börja skriva igen. Om en månad kommer jag ju äntligen att ha något intressant att skriva om igen... En resa.

Mitt senaste stora äventyr var ju, som bekant, Togo. Det var en underbar tid som jag ofta längtar tillbaka till. Ett enklare liv, utan en massa konstiga krav och konstant konsumtionshets. Men det räckte liksom inte, det gav mersmak. Jag kanske inte har förmågan att leva ett "vanligt" liv? Stanna i Sverige och få ett jobb, en lägenhet, en pojkvän... Kanske inte är för mig, för när jag tänker på det blir jag klaustrofobisk.

Lösning? Jag skiter i det där vanliga, normala livet. Jag struntar i de som säger att man ska gå klart sin utbildning så snabbt som möjligt, jag vill göra det här NU. Och nu är ju det enda man egentligen äger. Alltså, backpacking och jobb i Australien fram till nästa sommar. Med en side dish av Nya Zeeland och Asien, förhoppningsvis. Men ta det som det kommer, helt klart. Go with the flow sa vi väl, eller hur T?

"Si tu suis le chemin qui est le chemin ce n'est pas le chemin". Om du följer vägen som är vägen är den inte vägen. Sådetså.