Nu börjar det kännas som att det drar ihop sig... Nu med 8 dagar kvar i landet försöker jag hinna med så mycket som möjligt, och tycker själv att jag lyckas rätt bra med det. I helgen var jag, Jacob och den nya brittiska tjejen Sophia i en liten stad 10 mil nordväst om Lomé; Kpalimé. Det var underbart att få se lite natur och faktiskt kunna andas luften... Vi vandrade i bergen, badade i ett vattenfall, var ute och dansade hela lördagsnatten och hade allmänt trevligt. Dock var resan dit och tillbaka allt annat an trevlig; man packar in sig tillsammans med runt sjutton till tjugo andra svettstinkande, skrikande människor i en knappt fungerande minibuss. Som sedan stannar var tionde meter för att folk ska kunna ta en kisspaus, köpa något att äta eller dylikt. Resan dit tog tog två timmar, med en liten pojke konstant klämmande pa min hand (konstigt hur en fyraåring kan vara så stark...). Hem var det värre; först väntade bussen en timme på att den skulle bli full, sedan tog själva resan ett bra tag, men jag är inte den som skulle klaga på det om det inte vore för att vi bara sovit fyra timmar på morgonen, sedan suttit inklämda åtta pers i en taxibil (föraren+tre andra därframme, fyra därbak), klättrat uppför ett berg, samt att mannen bredvid mig skrek saker hela resan. Just det, det var en kvinna bakom mig som tyckte att han var extremt rolig också, och hennes skratt var inte att leka med. Vi hittade minibussen klockan sex och var hemma vid halv tio, normal restid for tio mil..?
En annan intressant sak hände i fredags, när jag var och hälsade på mitt fadderbarn Jean-Paul. Hans mamma var så otroligt tacksam; sa hela tiden "gud välsigna dig, akbelo, akbekaka" (tack pa éwé) och erbjöd mig sedan en väldigt fin present. Seden säger att det är oartigt att tacka nej, så en timme senare kom de till centret och överlämnade en styck höna. Alive & kicking. Jag döpte henne genast till Irène, som är den äldre systerns namn, men visste inte riktigt vad jag skulle göra med den. Rachel höll på att skratta ihjäl sig när jag kom in med den. Ni kan ju gissa vad det blev till middag igår kväll... God var den också.
Idag var vi ocksa iväg och såg ett barnhem i närheten, det var förvånansvärt rent och fint. Barnen satt och sjöng sånger och tyckte förstås att vi såg väldigt roliga ut. Andra aktiviteter som är planerade för denna veckan är besöka nationalmuséet, gå på konsert med afrikansk musik, och umgås med Delphine när hon kommer till Lomé över helgen. På tisdag natt bär det av mot Paris (förhoppningsvis-har inget vidare förtroende för Air Afriqiyah längre). Men de brukar ju säga att blixten aldrig slår ner två ganger på samma ställe, eller hur?
måndag 21 juni 2010
tisdag 15 juni 2010
Livet går vidare
Nu börjar jag få seriös abstinens av att inte få träffa alla underbara svenskar; Linda, Ellinor (och hennes dotter som jag ÄNNU inte träffat), Daniela (ledsen att jag inte funnits där när du haft det svårt...). När jag tittar på bilder av sommarsoliga Sverige känns det som ett år sedan jag åkte därifran, i mörker och kyla. Minst ett år sedan jag stod på flygplatsen med en väska, en ryggsäck och ingen aning om någonting... Så mycket har hänt, så mycket människor jag har fått träffa (på gott och ont) och ändå är det ni som saknas. Hade en msn-diskussion med Dani i söndags, det var helt underbart men det satte igång någon sorts reaktion... När jag hörde att hon haft problem med sitt jobb i Turkiet, eller när jag ser bilder av Örebro, vill jag sätta mig på första bästa plan hem, det är väl bara att erkänna. Men jag har trots det haft en otrolig tid här i Togo, och med bara två veckor kvar känns det bra. Men ni ska veta att jag inte har glömt er, även om jag inte kan skypa eller uppdatera bloggen så ofta betyder det absolut inte att jag inte tänker på er varendaste dag.
Dessutom har det varit rena rama såpoperan här senaste veckorna... Allt på grund av dålig kommunikation (som verkar vara ledordet för många togoleser, no offence). I korta ord, så träffade Delphine en kille för några veckor sedan, en vän till Brigitte som jobbar på PDH. De började göra saker tillsammans, även jag följde med ut några gånger (till ganska sent), och hon började sova över hos honom. Helt plötsligt blir Antoine väldigt arg och börjar säga att han aldrig sett något liknande och att killen är en bandit, och regler börjar uppenbara sig (vi får inte gå ut efter nio i veckorna och efter tio på helgerna, vi måste diska vår egen disk, osv,osv.). Märk väl att det här är efter att jag bott TVÅ MÅNADER i denna familj, och aldrig tidigare hört ett ord om detta. Jag har inget emot att följa regler om någon upplyser mig om dem, men annars... Hur ska man veta? Nu har iallafall Delphine åkt vidare till sitt nästa projekt i Kpalimé, där jag och Jacob ska hälsa på henne i helgen, så det är lite lugnare. Men det här med att man inte ens kan säga till en ny volontär att denne förväntas diska efter sig och inte komma hem efter nio (alternativt komma hem efter 5 morgonen efter), det tycker jag är onödigt. Det är väl enkelt att prata med varandra, eller har jag fel?
Dessutom har det varit rena rama såpoperan här senaste veckorna... Allt på grund av dålig kommunikation (som verkar vara ledordet för många togoleser, no offence). I korta ord, så träffade Delphine en kille för några veckor sedan, en vän till Brigitte som jobbar på PDH. De började göra saker tillsammans, även jag följde med ut några gånger (till ganska sent), och hon började sova över hos honom. Helt plötsligt blir Antoine väldigt arg och börjar säga att han aldrig sett något liknande och att killen är en bandit, och regler börjar uppenbara sig (vi får inte gå ut efter nio i veckorna och efter tio på helgerna, vi måste diska vår egen disk, osv,osv.). Märk väl att det här är efter att jag bott TVÅ MÅNADER i denna familj, och aldrig tidigare hört ett ord om detta. Jag har inget emot att följa regler om någon upplyser mig om dem, men annars... Hur ska man veta? Nu har iallafall Delphine åkt vidare till sitt nästa projekt i Kpalimé, där jag och Jacob ska hälsa på henne i helgen, så det är lite lugnare. Men det här med att man inte ens kan säga till en ny volontär att denne förväntas diska efter sig och inte komma hem efter nio (alternativt komma hem efter 5 morgonen efter), det tycker jag är onödigt. Det är väl enkelt att prata med varandra, eller har jag fel?
söndag 13 juni 2010
Lite foton
Mer hinner jag inte med denna gång. A là prochaine!
Jacob blev överfallen av barn på stranden i Abgodrafo...
Översvämmad marknad i Agbodrafo
På Coco Beach med Arno, Delphines kärlek
Jag med mitt fadderbarn Jean-Paul (till hoger) och hans tvilling Jean-Pierre :-) Är så glad att ha ett fadderbarn som jag faktiskt känner!tisdag 8 juni 2010
Fullt frisk!
Japp! Inga maskar här inte, min mage klarar tydligen det mesta nuförtiden. Man har väl vant sig... Om ni undrar så är Jacob tillbaks från sjukhuset och mår bra igen. Både jag och Delphine fick testa oss (alltså, det var inget blodprov utan...). Negativt! Tack och lov, har verkligen ingen lust att ligga på sjukhus, speciellt inte i detta land.
Så denna helgen har varit händelserik, kan jag lova; på fredagen var jag och Delphine inbjudna till en likvaka (!) med efterföljande öldrickande på en bar. Han som blev begraven var en så kallad farbror till Arnaud, Delphines afrikanska kärlek ("farbror" och "kusin" är ord som visar respekt, inte släktskap). Var hemma igen vid fyratiden, så jag fick mig hela tre timmars sömn innan jag väcktes av alla ljud och oljud i huset vid åtta. Efter ett besök hos Jacob på sjukhuset (han var fortfarande där då) åkte vi till efterbegravningslunchen, där maten inbegrep ett antal suspekta saker, bland annat extremt starka jalapenos, koskinn och ett helt fiskhuvud. Mums!
En intressant sak här är att togolesiska män verkar helt inkapabla att förstå frasen "jag är inte intresserad". De frågar då bara om man är ledig i morgon, eller kanske i helgen? Tydligen säger det även sig självt att om man skrattar åt en mans skämt, pratar lite med honom, eller bara råkar titta på honom, är man de facto intresserad.
På lördagskvällen fick vi en siesta på en och en halv timme, sedan träffade vi lite folk på en annan bar. Och gick vidare till en nattklubb (att få dansa-underbart!). En extra efterhängsen kille skulle dock tyvärr hela tiden skryta om sin gigantiska mc. Dans, öl, mer öl, och vips var klockan sju pa morgonen. Vi tog då en taxi till stranden och sov där. Känns som jag behöver semester efter de här dagarna...
Så denna helgen har varit händelserik, kan jag lova; på fredagen var jag och Delphine inbjudna till en likvaka (!) med efterföljande öldrickande på en bar. Han som blev begraven var en så kallad farbror till Arnaud, Delphines afrikanska kärlek ("farbror" och "kusin" är ord som visar respekt, inte släktskap). Var hemma igen vid fyratiden, så jag fick mig hela tre timmars sömn innan jag väcktes av alla ljud och oljud i huset vid åtta. Efter ett besök hos Jacob på sjukhuset (han var fortfarande där då) åkte vi till efterbegravningslunchen, där maten inbegrep ett antal suspekta saker, bland annat extremt starka jalapenos, koskinn och ett helt fiskhuvud. Mums!
En intressant sak här är att togolesiska män verkar helt inkapabla att förstå frasen "jag är inte intresserad". De frågar då bara om man är ledig i morgon, eller kanske i helgen? Tydligen säger det även sig självt att om man skrattar åt en mans skämt, pratar lite med honom, eller bara råkar titta på honom, är man de facto intresserad.
På lördagskvällen fick vi en siesta på en och en halv timme, sedan träffade vi lite folk på en annan bar. Och gick vidare till en nattklubb (att få dansa-underbart!). En extra efterhängsen kille skulle dock tyvärr hela tiden skryta om sin gigantiska mc. Dans, öl, mer öl, och vips var klockan sju pa morgonen. Vi tog då en taxi till stranden och sov där. Känns som jag behöver semester efter de här dagarna...
onsdag 2 juni 2010
What NOT to do in Africa
Enligt Lonely Planets Afrikaguide ska man undvika följande, bland annat:
-Gå barfota (gör det hela tiden)
-Äta ej genomstekt kött och fisk (gör det nästan dagligen)
-Äta utan att först tvätta händerna noga (det händer att jag bara kastar mig över maten utan att tänka...)
-Dricka vatten som inte är från förslutna flaskor (har druckit både kranvatten och vatten från små påsar med bismak av mögel)
-Äta oskalad frukt och mat från gatuförsäljare (okej, det gör jag ju varje dag?!)
-Att få myggbett (hela mina underben är fulla av stora röda kliande bett)
Och en hel massa andra "viktiga" råd. Jag har väl aldrig direkt varit den som är bakterierädd, äter det mesta och säkert sådant som inte är helt bra. Har trots detta inte fått några större besvär än tillfälliga magkramper. Men, som min kära fader sa i telefon har jag väl ett bra immunförsvar eftersom han (hans ord, inte mina) inte städade när jag var liten. Jag svarade "lite skit rensar magen". Fast för den nye killen, Jacob, som kom hit för drygt en vecka sedan, har det inte funkat fullt så bra... Han började känna sig trött och hängig i söndags när vi kom hem från Agbodrafo, där vi tillbringat helgen. Sedan i måndags såg han inte okej ut, frös och svettades om vartannat, så vi tog tempen. 39,8 grader... Senare började han kräkas och få diarré, så idag åkte vi med honom till en klinik i närheten. De gjorde sina tester och gissa vad de kom fram till? Han har mask i magen! Och vi har ätit nästan exakt samma mat så det är ganska troligt att även jag har ett gäng nya små kompisar i magen. Delphine sa att det förklarar ju varför hon alltid är så hungrig. Niiice.
Så lite om helgens andra äventyr. I fredags bar det av till Agbodrafo, en by som ligger vid sjön Lac Togo. Pa hotellet fanns det, som jag gissat, spolande toalett och dusch. Vad som däremot inte fanns var en dörr till badrummet... När man delar ett rum med en annan tjej och en kille är inte det särskilt uppskattat, kan jag lova. Fredagen tog vi det mest lugnt. I lördags tog vi en båt över sjön till Togoville, byn som gett sitt namn till landet. Där blev vi guidade runt och fick se bland annat ett center for blinda, en skog som är helig for animisterna (tydligen bor det eremiter där...) och "tvillingträden", dit föräldrar som får tvillingar vallfärdar från hela landet.
På kvällen åt vi en gigantisk middag på hotellet; en halv kyckling, ett berg av ris och en djup tallrik full med sås. Hade nog inte riktigt fattat att "1/2 poulet" faktiskt betyder en halv kyckling. Söndagen tillbringade vi vid havet, tillsammans med ett gäng ungar som ville ha mat, vatten, pengar, ja allt de kunde säga på franska. Slutade med att vi gav dem vad som var kvar av vår vattenflaska, och de blev överlyckliga.
Äntligen förstår jag varför man inte ska gå barfota på stranden. Det första vi såg när vi nådde stranden i Agbodrafo var nämligen inte fiskebåtar, strandbaren eller ens alla barn; utan en man som satt på huk helt lugnt mitt på stranden och uträttade sitt behov nummer två. Drog upp byxorna och strosade iväg utan att se ett dugg generad ut. Huh?
-Gå barfota (gör det hela tiden)
-Äta ej genomstekt kött och fisk (gör det nästan dagligen)
-Äta utan att först tvätta händerna noga (det händer att jag bara kastar mig över maten utan att tänka...)
-Dricka vatten som inte är från förslutna flaskor (har druckit både kranvatten och vatten från små påsar med bismak av mögel)
-Äta oskalad frukt och mat från gatuförsäljare (okej, det gör jag ju varje dag?!)
-Att få myggbett (hela mina underben är fulla av stora röda kliande bett)
Och en hel massa andra "viktiga" råd. Jag har väl aldrig direkt varit den som är bakterierädd, äter det mesta och säkert sådant som inte är helt bra. Har trots detta inte fått några större besvär än tillfälliga magkramper. Men, som min kära fader sa i telefon har jag väl ett bra immunförsvar eftersom han (hans ord, inte mina) inte städade när jag var liten. Jag svarade "lite skit rensar magen". Fast för den nye killen, Jacob, som kom hit för drygt en vecka sedan, har det inte funkat fullt så bra... Han började känna sig trött och hängig i söndags när vi kom hem från Agbodrafo, där vi tillbringat helgen. Sedan i måndags såg han inte okej ut, frös och svettades om vartannat, så vi tog tempen. 39,8 grader... Senare började han kräkas och få diarré, så idag åkte vi med honom till en klinik i närheten. De gjorde sina tester och gissa vad de kom fram till? Han har mask i magen! Och vi har ätit nästan exakt samma mat så det är ganska troligt att även jag har ett gäng nya små kompisar i magen. Delphine sa att det förklarar ju varför hon alltid är så hungrig. Niiice.
Så lite om helgens andra äventyr. I fredags bar det av till Agbodrafo, en by som ligger vid sjön Lac Togo. Pa hotellet fanns det, som jag gissat, spolande toalett och dusch. Vad som däremot inte fanns var en dörr till badrummet... När man delar ett rum med en annan tjej och en kille är inte det särskilt uppskattat, kan jag lova. Fredagen tog vi det mest lugnt. I lördags tog vi en båt över sjön till Togoville, byn som gett sitt namn till landet. Där blev vi guidade runt och fick se bland annat ett center for blinda, en skog som är helig for animisterna (tydligen bor det eremiter där...) och "tvillingträden", dit föräldrar som får tvillingar vallfärdar från hela landet.
På kvällen åt vi en gigantisk middag på hotellet; en halv kyckling, ett berg av ris och en djup tallrik full med sås. Hade nog inte riktigt fattat att "1/2 poulet" faktiskt betyder en halv kyckling. Söndagen tillbringade vi vid havet, tillsammans med ett gäng ungar som ville ha mat, vatten, pengar, ja allt de kunde säga på franska. Slutade med att vi gav dem vad som var kvar av vår vattenflaska, och de blev överlyckliga.
Äntligen förstår jag varför man inte ska gå barfota på stranden. Det första vi såg när vi nådde stranden i Agbodrafo var nämligen inte fiskebåtar, strandbaren eller ens alla barn; utan en man som satt på huk helt lugnt mitt på stranden och uträttade sitt behov nummer två. Drog upp byxorna och strosade iväg utan att se ett dugg generad ut. Huh?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)