En SVENSK!

Fick en överraskning i slutet av förra veckan; sådär i förbigående nämnde Antoine att "just det, en ny volontär anländer på söndag". Och han är svensk. SVENSK? Hade ingen aning att det skulle komma nån ny volontär innan mitten av juni, och så helt plötsligt kommer en svensk kille hipp som happ. Jaja, just goes to show hur lite information man får här... Sa nu har jag fått öva lite svenska (patetiskt, jag vet, men efter sex veckor med franska, plus engelska med Delphine, är man lite ringrostig...). Vi bestämde snabbt att Jacob skulle följa med till Lac Togo i helgen. Tro det eller ej, vi ska bo på hotell! Det betyder: Pool! Spolande toalett! Kanske till och med DUSCH! Det är inte så att jag går runt och saknar alla bekvämligheter (man vänjer sig snabbt) men man tackar ju inte nej direkt.

Jag tror att jag har börjat inbilla mig att jag inte är vit längre... Omöjligt, det vet jag ju, men när man någon gång ser en vit (eller en hel grupp, hu!) pekar man och undrar vart dendär kommer ifrån. Jacob som precis kommit hit tyckte nog att vi var lite knäppa när vi var på en restaurang i tisdags och storögt stirrade på alla vita... Men man känner sig lite kluven när man betalar lika mycket för en kväll på en halvbillig restaurang som en taxi-motochaufför tjänar på en månad. Och för chauffören ska det räcka till att försörja hans fru och två barn.

I alla fall, mitt förra inlägg var det ju lite "tyck-synd-om-mig" känsla på. Sorry för det, men ibland är ju allt bara skit, oavsett vilken världsdel man befinner sig i... Nu är allt mycket bättre måste jag säga, det rullar på med jobb o diverse. MEN jag har börjat få de sjukaste cravings för till exempel havregrynsgröt och yoghurt. Konstigt nog saknar jag inte kaffe, fast jag inte druckit något på en och en halv månad. Logiskt..? Tror inte det.

Bankrånad och trakasserad av diverse djur

Jaa, alltså nu är jag inte glad. Helgen har varit både bra och, låt oss säga, mindre bra... I fredags var jag, Elolo och Delphine ute på en nattklubb (boîte) till fyra på morgonen, vaknade dock strax innan nio efter fyra timmars sömn av att tjugo byggarbetare hamrade på metall precis utanför rummet. Shit, tänkte jag; men de kan väl inte hålla på hur länge som helst. Turns out att johodå, det kan de visst det. Hela. Jäkla. Dagen. De håller visst på och bygger till en trappa upp till kontorets tak för att kunna utnyttja det också... När vi insett att vi höll på att bli galna av hamrandet och skrikandet, tog vi en taxi till stan för att kolla in le village artisanal, ett ställe där man kan se hur de gör olika hantverk. Så vi stannade först vid en bank för att ta ut lite pengar, fick gå förbi en beväpnad vakt och in i det lilla rummet där bankomaten fanns. Knappade in 50 000 CFA, motsvarande cirka 740 kronor, för att det skulle räcka någon månad eller så. Ut kom kortet, ut kom kvittot, men inte i helvete att några pengar kom ut! Började försöka förklara för den väldigt osamarbetsvillige vakten att jag inte fått ut mina sedlar, han sa att bankkontoret stängde klockan fyra (det här var två minuter efter fyra) och att jag skulle ringa min bank, osv, osv. Men jag antar att de pengarna är förlorade eftersom jag inte har några bevis för att de inte kom ut. Kanske fick tjejen efter mig i kön en trevlig överraskning. Jag har iallafall helt totalt tappat förtroendet för Ecobank i Lomé (det lilla man nu hade innan).

Och sen då? Bara såna där irriterande småsaker som får bagaren att rinna över, du vet. Som taxin hem, vi var sex pers, halva mitt säte hade ramlat bort, stötdämpningen var obefintlig, bildörren kunde inte stängas utan chauffören låste den med en bit ståltråd, och den lilla flickan bakom mig petade mig i håret hela tiden. Och nu här pa internetcafét; första datorn jag provade hade nåt virus som gjorde att det titt som tätt kom upp en kinesisk sida och mina sidor stängdes ner. Otroligt irriterande. Just det ja, igår kvall hade en megaspindel bestamt sig för att vårt rum var ett bra ställe att tillbringa natten på. Efter en del skrikande och panikande speciellt fran Delphine (den var närmast henne) kom Antoine och bankade helt lugnt ihjäl den och sopade ut den. Fast jag måste säga att jag föredrar spindlarna framfor råttan vi såg springa förbi min nätdörr häromdagen... Ödlarna som är överallt har jag dock vant mig vid, även om det inte känns helt okej när de faktiskt försöker springa över mina fötter.

Mitt liv som afrikan

Jag måste säga att det händer en hel del här, speciellt sedan Delphine anlände (hon är en riktig planerarmänniska, till skillnad från mig...) Så vi har i stort sett varenda helg planerad fram tills hon åker den 11 juni. Sista helgen i maj blir det en tripp till Lac Togo och Togoville, som ska vara väldigt fint enligt hennes guidebok. Det ska i vilket fall bli skönt att komma iväg från PDH över ett veckoslut, även om det är intressant och givande arbete så är det lååånga dagar- från 07.15 till 12.30, från 15.00 till 17.30; men ofta blir inte siestan så lång och man måste ibland stanna längre på kvällen. Det är liksom lite svårt att säga nej, jag ska vara ledig nu, när man bor fem meter därifran...

Kul grej: Har fått reda på att jag på ewe skulle heta Akouvi; eftersom jag är född på en onsdag. Kvinnor födda på en torsdag heter ofta Koffi; någon annan dag var det Akossiwa, och så vidare...

Random: I veckan var det en stödgrupp för HIV-positiva, så jag åkte 2 mil bakpå en skumpig, helt livsfarlig moto. Det var så jäkla varmt att jag, när jag kom hem, upptäckte att plastomslaget till min kalender hade SMÄLT... Då kan man snacka om hetta!

Försökte ladda upp lite nya bilder; men idag ville tydligen inte uppkopplingen vara med om något sådant. Jag är i alla fall glad att jag lyckats köpa en flygbiljett hem nu, den 29e juni åker jag härifrån, stannar någon dag i Paris och tar sedan Ryanair tillbaks till Svealand den 1a juli.

Foton!

Somliga barn är nyfikna... Pojken i svarta shorts var mest intresserad av alla och rotade i ytterfacket på min väska dar han hittade en vanlig tofs, som han sen höll hårt i och lekte med hela tiden tills jag åkte. Han fick behålla den :-)

Några barn bli rädda för oss "yovos"... Och börjar gråta okontrollerat och skrika efter mamma.

Barnen här är antingen föräldralösa eller har det väldigt svårt av andra anledningar, men på barngruppen på PDH kan de få leka lite!

Barnen som kommer till centret en gång i månaden. De blev helt överförtjusta över målarböckerna och kritorna jag tog med mig hemifrån...

Gatan som leder till Lomé city, galet mycket trafik! Vanligaste transporten är definitivt "moto" eller "taxi-moto", då man helt enkelt stannar en av många killar som kör runt och hoppar på mopeden.

Jag och Elolo på baren tvärsöver gatan

En del av teamet utanför PDH:s kontor. Mawuli, Brigitte, Bruno, Antoine, Meghan, Macaire.

Mina galna "reskompisar" pa flygplatsen i Paris. Tack for hjälpen, hade nog aldrig kommit fram utan er...