Nu är det ett tag sedan jag skrev i bloggen, men det beror verkligen inte på att jag inte haft något att berätta (utan på att jag inte haft tid eller energi över till att blogga). Det tar på krafterna att hela tiden bryta upp och åka till nya okända platser, även om det såklart är spännande också.
Iallafall, det var måndagen den 25 februari och vi sa hejdå till familjen Eckert. Det är alltid sorgligt att åka vidare, att veta att man antagligen aldrig kommer att träffa de här människorna igen, och barnen speciellt hade ju nästlat sig in i våra hjärtan... Men vidare måste vi ju, så vi hämtade upp Amira och Elise, två tjejer som hade svarat på vår annons om ride share till Alice Springs. Vi blev väl lite skeptiska när vi hämtade Amira hos killen hon bott hos, kom in och där satt ungefär fem andra soffsurfare och åt frukost. Killen hade dreads och löst sittande kläder, och när han märkte att vi var stressade eftersom vi var sena, fick vi allihop andas tillsammans ("och iiiin, och uuuuuut"). Hippievarning. Vi kom iväg till slut, och resan gick bra ändå. Mycket körning, sovande på ensliga rastplatser med femtio mil til nästa samhälle, och tre dagar senare var vi framme i Alice. Innan dess stannade vi även till i Coober Pedy, som kallas världens opalhuvudstad. Inte mycket att se, måste jag säga. Det blir så otroligt varmt där på sommaren att många av husen är utgrävda i berggrunden, som grottor. På så sätt hålls temperaturen nere en aning.
På torsdagen anlände vi alltså. Lämnade av tjejerna och åkte hem till Lorna Walsh, som vi skulle helpx:a hos. Och blev helt chockade när vi fick se hur vi skulle bo! En egen stuga, med sovrum, vardagsrum, badrum och kök! Spis och kylskåp! TV! Vi hade det underbart skönt de dagarna, och Lorna var en riktig såndär fantastisk människa som man är glad att ha fått träffa. Hon är lärare och på fritiden kör hon aboriginska småkillar till baseballträning. Utan henne skulle de antagligen bara driva runt och säkert hamna i dåligt sällskap, något som ofta händer. Den andra saken, efter boendet, som chockade oss med Alice Springs var hur dåligt aboriginerna har det. De vandrar runt i smutsiga kläder, barnen springer över gatorna som de vill och många vuxna har alkohol- och spelberoenden. De sista stammarna som kom in från bushen gjorde det inte förrän så sent som på 1970-talet, vad jag hört. Att gå från att leva i och av naturen till ett modernt "civiliserat" samhälle måste vara otroligt svårt.
Men allt var inte dåligt med Alice Springs heller. En dag åkte vi ut till bergen, West McDonnell Ranges, och vandrade och badade i ett vackert vattenhål (som finns på foto i förra inlägget).
Efter några dagar åkte vi vidare genom outbacken, ensamma denna gång eftersom vi inte lyckats hitta någon att åka med. Det blev ett par ganska jobbiga nätter, med hetta och flugor överallt, så vi försökte i princip köra så fort som möjligt till Cairns. Där blev vi välkomnade av ett medelålders par, Kathy och Mark, och deras vuxne son Simon. I fem dagar couchsurfade vi hos dem, och det var fem intensiva dagar ska jag säga... Men väldigt roliga! Vi bokade in oss på en båttur ut till yttre Barriärrevet, och det var helt fantastiskt. Får ni någonsin möjligheten att se revet kan jag verkligen rekommendera Ocean Freedom, som båten hette. Trots sjösjuka var det en riktigt bra dag, så fort vi hoppade i och började snorkla kom en stor havssköldpadda simmandes mitt framför oss! Och sedan var vi i och dykte också, något som jag bara provat på en gång förut och som var helt nytt för Therese. Men vår instruktör var superbra, och jag tror vi båda glömde bort att vara nervösa när vi kom ner. Det är verkligen en helt annan värld under ytan, koraller i alla färger och former och massvis med fiskar, och min favorit, sköldpaddorna. Nu vill jag verkligen skaffa dykcert!
I Cairns träffade vi också Hillevi, den svenska tjejen som vi skulle åka med ner till Brisbane. Vi bestämde oss snabbt för att göra ett par dagsutflykter runt om Cairns med henne och hennes syster. Vi såg majestätiska vattenfall och en av världens äldsta regnskog, en utrotningshotad cassowary (Australiens största landdjur, en fågel), ett enormt fikonträd som såg ut som en gardin, och en asiat i dn hyrbil som körde som en idiot och vinglade från vägren till vägren. Medmera. På lördagskvällen hade vi bbq på stranden med Simmo och hand två kompisar, och de visade sina skills i "fire twirling", när man har en pinne som brinner i båda ändar och kastar runt med den, och eldslukning. Det roligaste var ändå inte det utan det stora gäng asiater som kom och kollade, med mobiler och kameror i högsta hugg, och oohade och aahade varje gång grabbarna fångade pinnen.
Nu börjar det är inlägget bli lite för långt, så jag tror jag sätter punkt här. Fortsättning följer!
