Ny volontär!

Så det har varit ganska krävande att försöka komma in i den här helt nya världen, där man inte kan gå utanför dörren utan att bli förföljd av barn som skriker "yovo yovo" (vit person pa éwé-det lokala språket), killar/män som vill ha ens telefonnummer, småbarn som börjar gråta och blir jätterädda för att de aldrig sett en vit människa förut, höns och kycklingar och getter medmera... Speciellt sedan den andra volontären, Meghan, åkte hem för nästan två veckor sedan har det varit svårt, ingen som kan översatta det jag inte förstår. Men igår kväll anlände en ny volontär, Delphine från Belgien. Känns bra att det nu finns åtminstone en annan kritvit person här.

Här sitter jag på närmaste internetcafé och svettas sönder i 34 grader och extrem luftfuktighet. Vaknade en morgon forut och tyckte det var lite småkallt, kollade temperaturen som låg pa 27 grader... Snacka om att man ändrar inställning till vädret. Det är dessutom så att regnsäsongen har kommit till landet, men låt er inte luras; det betyder inte att det regnar oavbrutet. Det betyder bara att det kan komma en skur pa max en timme och dränka alla som haft oturen att vara utomhus. Sen slutar det lika tvärt och är en liten aning "kyligare" någon timme.

Jag vet inte när eller om jag kommer kunna lägga upp bilder, chefen for centret (Antoine) har förbjudit allt inkopplande av usb-minnen pga en idiotisk volontär som lyckades sprida virus till båda datorerna...

En vanlig dag på PDH Centre Social: Vaknar på min madrass på taket runt 05.30. Vissa dagar går jag ut och springer med Elolo, Antoines svåger, som bor i huset tillsammans med Antoine, hans fru Rachel, deras barn Merveille och Deo (ja, han heter så) och Rachels mamma. Sedan tar jag en skön dusch à la primitiv, slänger på mig lite kläder och äter frukost. Alltid samma frukost; en baguette med smör och ibland marmelad, en mugg te och lite juice. Klockan halv åtta är det dags for morgonmötet, som är väldigt ouppstyrt och kan vara upp till fyra timmar... Sedan åker vi oftast ut och gör besök hemma hos behövande, på sjukhus eller på skolor. Det vanligaste färdsättet här är moto, alltså moped, som körs med totalt dödsförakt av togoleserna. Runt halv ett är det lunch, friterad yams och omelett med tomat blev det idag, och siesta fram till tre då vi gör administrativa uppgifter på centret. Halv 6, ibland mycket senare, slutar vi. På kvallarna brukar jag chilla, läsa eller lyssna på musik och prata med Elolo. För er som känner mig låter det säkert konstigt att jag lägger mig senast tio varje kväll, nattuggla som jag alltid varit. Men här blir det beckmörkt och helt tyst vid halv tio, alla går och lägger sig då. Jag tar då med mitt påslakan upp på taket och somnar som en stock till ljudet av syrsor.

Hoppas kunna uppdatera snart igen.

Äntligen framme i Togo

Jaa, det har verkligen varit ett äventyr att resa hit... Jag åkte med ryanair till Paris i måndags, helt enligt planen och det var inga problem med flygresan heller. Med lite tur och mycket tålamod lyckades jag leta mig fram till "hotellet" där jag skulle sova en natt. Tog det mest lugnt, gick upp i god tid och iväg till andra flygplatsen, Charles de Gaulle; väldigt stor var den. Men jag hittade bagageincheckningen och gaten, där jag var i god tid innan flyget skulle gå. Självklart blev det försenat, men det var ju lugnt så länge jag hann med nästa flyg från Libyen till Togo. So jag väntade. Och väntade... Efter cirka fem timmars väldigt nervöst sittande vid gaten BLEV FLYGET INSTÄLLT. Varfor? Jo, tydligen var pilotens flyglicens inte giltig...

So de skyfflade iväg oss alla, efter ytterligare väntan, till ett hotell precis vid terminalen. Hade förstås ingen aning om någonting. Sedan fick jag vänta en dag innan jag fick veta att vi fick omboka biljetterna till Air France torsdag eftermiddag, direkt till Lomé. Till Linda: flygresan gick bra, det var lite turbulens när vi flög over Saharaöknen men annars inga problem. Kom alltså fram till flygplatsen vid sjutiden torsdag kväll, tre och en halv dag efter att jag lämnat Sverige. Där blev jag hämtad av Antoine, chefen for PDH Centre Social, och körd till centret. Träffade också Meghan, den andra volontären. Hon har verkligen hjälpt mig med att komma in i grejer, synd bara att hon åker hem på måndag.

So lite om rummet där jag bor; det är ett rum med en avgränsning i mitten mellan Meghans del och min. Inte speciellt stort, kanske totalt tjugo kvadrat, skulle jag gissa på. I min del finns en säng, ett enkelt skrivbord och mina grejer förstås. Meghans del har en stol, ett skrivbord och en liten bokhylla. Till min stora förtjusning finns det en toalett, även om den inte går att spola utan man for slänga pappret i soporna och hälla vatten i toan. Dusch finns det förstås ingen, men väl en stor hink och en liten så man kan hälla vatten över sig :-)

Okej, hinner inte skriva så mycket mer just nu, à la prochaine!

Going, going, gone!

En utsikt jag inte lär se på ett tag...

Jaa, nu gäller det, sista dan i Örebro den kära staden... Har gått igenom alla stadier, freakat totalt, helt förvirrad (exempel: var inne i en affär idag och skulle fråga efter nåt, var på väg att fråga på engelska... why??), och är nu ganska lugn som tur är. Har väl insett att det inte finns någon återvändo. Väskan och ryggsäcken är packade, målarböcker och kritor inköpta till de togolesiska små barnen (kan knappt bärga mig tills jag får träffa dem, sjukt söta!! Kolla tex http://www.pdh-togo.org/html/gallery/one.html

Mitt liv i två väskor



Har du missat nåt? Här kommer en snabbrecap av vart jag ska, hur, när, och vad jag ska göra: Lämnar Örebro i morgon bitti klockan sju, tåg till Nyköping och buss till Skavsta flygplats, Ryanair till Paris-Beauvais, sover en natt där, flyg till Lomé, Togos huvudstad. Där blir jag hämtad tisdag kväll och körd till organisationen.

PDH är ett "socialcenter", närmast motsvarande svenska soc, men de hjälper till med mycket mer än bara ekonomi. Hjälper och stöttar hiv/aidssjuka och föräldralösa barn, hjälper till med lärlingsplatser till ungdomar, har kvinnogrupper, gör hembesök hos "problemfamiljer", m.m. Jag kommer alltså jobba där måndag till fredag, tidig morgon till eftermiddag med siesta mitt på dagen.

Önska mig lycka till!

Gamla Bettan: still going strong!

Japp, min gamla trofasta Audi klarade sig än en gång (med ett nödrop...) Starkt jobbat tycker jag, om man tar med i beräkningen att vänster baklykta definitivt har sett bättre dagar, ett däck är tillbucklat, att det luktar bränt ibland och förstås att den ibland inte vill starta. Men då är det ju bara att skicka ut kompisen som får putta på lite! Helt normalt, eller..?




En anmärkning fick hon dock: nåt i stil med "oljeläckage till motorn". Nickar o ler, kommer ut därifrån, tänker va tusan sa han för nåt..?! A ja, en liten touch av bränd lukt kan man väl leva med.