The finish line

Skydiving in Paradise!

Precis hoppat!

På väg ut från flygplanet...

Innan hoppet

Vid G & S' apple orchard

All ved som vi hjälpte till med att ta hem och klyva

En väldigt förskräckt höna

Greg och Steph, våra hosts i Nelson, NZ

Hela gänget som spenderade natten på i McDonald's entré. Så går det när man blir utkastad från flygplatsen!

Tess, jag och två reskamrater från cykelutflykten vi gjorde i Ubud

Risterrasser!

Risskörd på den balinesiska landsbygden

En liten spindel

"See no evil". I Monkey Forest i Ubud

Det var lite bilder åt er! Nu har jag lugnat ner mig lite efter "incidenten" häromkvällen, skönt. Tisdag är det, och imorgon tar det här kapitlet slut. Vi flyger till Malaysia klockan sex på morgonen och senare under dagen vidare till Stockholm, via Kina och Amsterdam. Blir en lång och krävande resa, men säkert inte lika jobbig som den ner till Australien...

Jag måste säga att det känns väldigt surrealistiskt att vi faktiskt ska hem till Sverige. Det här är ju vårat liv nu, släpa runt på allt man äger och har i en ryggsäck, aldrig veta vad nästa äventyr blir, aldrig kunna ta något för givet. Det är verkligen en annan tillvaro än den därhemma, och jag tror att jag kommer sakna det, även om jag just nu känner mig helt redo att åka hem. Sedan kommer det nog också kännas som att mista sin siamesiska tvilling att skiljas från Therese. Vi kom fram till att vi totalt har varit ifrån varandra två och en halv dag under de senaste sju månaderna. Mycket egentid, haha. En annan sak som jag känner är att jag kommer att se tillbaka på den här resan och tänka att det var då jag förändrades. Växte, mognade, utvecklades, vad ni nu vill kalla det. Allt som jag har varit med om har gjort mig starkare. Och kan man säga det om en resa så är det som det ska vara, tycker jag.

See ya mates!

The worst night

Det ni behöver veta nu är att är i Kuta på södra Bali. En helt hysterisk stad med drivor av turister, livsfarlig trafik och massor av påträngande försäljare, men även superb shopping och uteställen (vilket var vad vi kom hit för). Igår, söndag kväll, hade vi hängt på hotellrummet hela eftermiddagen eftersom jag hade så hemska magkramper. Frampå kvällen bestämde vi oss iallafall för att gå ut en sväng och kolla i en butik vi sett och köpa något litet att äta. På vägen tillbaka gick vi förbi en av alla klubbar när två killar försökte pracka på oss neonfärgade visselpipor, vi antog att de var inkastare och sa nej och fortsatte gå. Det är inget ovanligt att liknande grejer händer här, folk som vill att man ska köpa något eller ta emot något eller gå in på ett ställe. Men den här gången var annorlunda. Ena killen klev ut framför mig och drog tag i min handled, hårt. Jag slet bort handen, puttade iväg honom, skrek "fuck you, let me go!" och gick fort därifrån, tre steg senare kände jag att min väska var tom. Ingen plånbok där inte.

Min första tanke? Det här händer inte. Det är en mardröm, eller en film eller ett dåligt skämt. Fast det insåg jag ju inom några millisekunder att det faktiskt HADE hänt.

JAG HAR BLIVIT RÅNAD.

Jag panikade, sprang bakåt skrikandes om att "he took my wallet, he took my wallet!", men han var såklart redan långt borta. Den andre var kvar men låtsades som att det regnade. Första rationella tanken var att jag behövde spärra visakortet, vilket vi till sist lyckades göra med hjälp av ett internetcafé och min pappa. Sedan till polisen. På första stationen, en liten, var det ingen som förstod engelska eller ville hjälpa mig, så vi packade in oss i en taxi och åkte till huvudstationen. Därinne hittade vi fem poliser; två som kollade på en såpa på TV, en som satt och lade patiens på datorn, en som halvlåg i en soffa och spelade mobilspel, och slutligen en som faktiskt jobbade. Borträknat de två oidentifierade killar som satt i en annan soffa och snackade skit, oklart vad de gjorde där. Inger verkligen förtroende, den där polisstationen (eller var det en fritidsgård..?). Efter många om och men fick jag fylla i en rapport, som polisen skrev fel på - uppenbarligen heter jag numer Bemma.

När jag slutligen skulle få ut kvittot på rapporten ville mannen bakom disken (en av de som var uppslukade av såpan) att jag skulle betala en "administrativ avgift". Jag stirrade på grabben, rödgråten och vid det laget fly förbannad, och sa: "you have got to be joking!". "No, 50 000 rupiahs". "I just got fucking robbed, I have no wallet and no money!!". Han kollade på kompisen bredvid och sa okej, och gav mig papperet. De här människorna alltså, bryr sig inte det minsta om vad som har hänt och försöker till råga på allt roffa åt sig en muta från de stackars offren. Jag undrar om man får betala om man har blivit våldtagen också, eller om någon blivit mördad. Skulle inte förvåna mig.

Tur i oturen var att de skithögarna inte lyckats få ut något från mitt kort, så jag förlorade runt tusen kronor i cash, mitt körkort och en gammal uttjänt plånbok. Ska självklart kräva tillbaks det från försäkringen. Att jag lämnade mobilen på rummet just den kvällen var också en strike of luck, annars hade väl den varit borta med... Så, nu har jag fått skriva av mig frustrationen. Mera foton utlovas i nästa inlägg, som kanske blir det sista. För vi åker ju hem på onsdag!

Till Bali styrde vi vår sista resa

Vistelsen hos Greg och Steph var verkligen som en hemtrevlig oas mitt i allt resande. Vi blev en del av deras dagliga liv, plockade in ägg från hönsen, hög ved, matade fåren med äpplen och mycket andra sysslor. Nya skills: klyva ved med maskin, fånga in bortsprungna höns och sägs bockhornsklöversfrön på engelska (fenugreek seeds). Efter de två veckorna blev det en chock att resa iväg, och vi var båda lite ledsna över att lämna det livet. Resan till Bali blev två riktigt hemska dagar - buss tio timmar, vänta tolv timmar, flyg tre timmar, vänta åtta timmar, och flyg sju timmar. Vi hade ju tänkt sova på Christchurchs flygplats, eftersom flyget skulle gå tidigt på morgonen. Men vi hade inte mer än hunnit dit innan en vakt kom och sa att vi inte kunde vara där över natten, för de "bygger om". Yeah right, troligare att de vill ha bort alla backpackers som använt flygplatsen som hostel sedan jordbävningen 2011. Men vi hade inte några planer på att betala 60 dollar var för att åka fram och tillbaka till något hostel, så vi travade iväg till det närliggande McDonalds för att tillbringa natten där. Fick tillstånd att sitta där till tre även om de stängde tolv egentligen. Men vid midnatt kom visst chefen på att vi ändå inte fick vara där, så ut åkte vi. Minusgrader, och vi satt utomhus på en bänk. Som tur var förbarmade sig iallafall chefen över oss och det tiotal andra vilsna backpackers som satt därute, och vi fick sitta i foajén (som FIY var ungefär 5 kvm). Det är vi, ett stort gäng taiwaneser, en amerikansk tjej och en banjospelande kille av okänt ursprung.

Till sist kom vi ändå fram. Första natten spenderades i en liten cell med kackerlackor, inte så jättekul. Men dagen efter åkte vi till den lilla staden Ubud, och jackpot! Bor i en bungalow med badrum, två stora sängar och frukost på terrassen varje morgon, för 100 spänn natten. Här har vi shoppat, ätit gott för inga pengar alls, besökt Monkey Forest och sett minismå bebisapor klänga runt, gjort en cykelfsgsutflykt på landet, druckit världens dyraste kaffe (utbajsat av luwak, en sorts kattdjur). Ätit frukost bredvid en aktiv vulkan, fått ansiktsbehandling och balinesisk massage. Idag drar vi vidare till Gili Trawangan, en liten lugn sol-och-bad-ö där motortrafik är förbjuden. Ska bli härligt!

This is New Zealand.

Det vackraste landet jag sett. Så mycket natur, så lite förstört av människor. Att köra runt en 360 graders kurva och hålla på att köra av vägen för att ursikten är så otrolig. Att hoppa ut från ett flygplan 4500 meter upp i den klara luften ovanför ett ställe som passande nog kallas Paradise. Fritt fall i en minut och sedan fem med fallskärm, tid att se alla berg och sjöar runt omkring. Att rida genom samma landskap. Att jobba på en apple orchard, vara ute från tidig morgon tills solen går ner och sedan dricka te och prata om livets stora frågor med Greg och Steph, det underbara äldre paret vi bor hos. Det här är Nya Zeeland för mig, och jag ser redan fram emot att någon gång komma tillbaka. Kan rekommendera alla som får chansen att åka hit, ni kommer inte ångra er!

Blowhole vid Pancake Rocks (Punakaiki)

Bara en vanlig roadtrip

Vår köra campervan Klas-Göran! (Och någon random galning, ingen aning om vem det kan vara)

Bullbak hos Greg och Steph Buck

En vanlig kväll, komplett med psykotisk regndans i köket. That's how I roll.

Fox-glaciären

En av alla vackra blåa sjöar

Therese Upptäckaren slår till igen...

...och igen!

Har inte mixtrat med färgerna, det såg verkligen ut såhär

Tog en promenad runt en sjö

Bungy Jump!

Nu har jag aentligen fatt gora nagot som jag velat sa laenge jag kan minnas. Hoppat bungy jump. Och jag gjorde det fran Kawarau Bridge, staellet daer AJ Hackett gjorde det forsta hoppet ar 1988. 43 meter upp stod jag pa en liten plattform, med en handduk och en lina fastbunden runt fotterna och en sele kring midjan. Stirrade nerat pa floden, fick svindel, straeckte ut armarna, och hoppade. Eller foll raettare sagt, det var inte sa mycket faktiskt hoppande inblandat... Jag var inte speciellt nervos innan, men naer jag vael kom ut i luften kaende jag att "nej, jag angrar mig, far jag komma tillbaka upp nu?". Men det gar ju inte, naer steget vael aer taget sa aer det bara att vaenta pa att studsa upp igen. Det var en hisnande kaensla och en upplevelse som jag verkligen kan rekommendera!

Snart kommer mer info om vad vi har for oss haernere vid jordens aende. Om vi overlever den kommande skydivingen alltsa...

(Ni skulle ha hoert avgrundsvralet...)

Coochiemudlo Island and pictures

Efter en fortsatt lyckad resa nerför östkusten, inklusive stopp på Sunshine Coast, anlände vi den 25 mars till Brisbane. Jag och Therese lämnade av vår kära resekamrat Hillevi på hennes hostel och åkte sedan vidare till familjen vi skulle bo hos. Vi fick ingen bra magkänsla direkt, när vi kom in i huset och blev minst sagt kyligt mottagna. Taket var håligt och läckte vid minsta lilla regn, golven och väggarna amatörmässigt byggda och värst av allt; det var fullt med mögel. Alla i familjen var elaka mot varandra hela tiden och klankade ner på Brian, den franske killen vi fick dela rum med. Nämnde jag att vi alla tre fick sova i ett litet rum? En av våra dagliga uppgifter var att städa den 29-årige sonens rum. Alltså bädda sängen, slänga äckliga strumpor i tvätten, stänga av fläktar och TV:n som han alltid lämnade på. En gång snubblade jag över något som såg misstänkt mycket ut som en hemmagjord bong. Kort sagt, vi trivdes inte alls.

Som tur var hittade vi ett annat ställe, så efter en vecka sa vi tack och hej och tog färjan över till den lilla ön Coochiemudlo (700 invånare). Vi blev upphämtade av Haley som vi skulle bo hos, ett energiknippe till kvinna med en cigarett i ena handen och ett glas champagne i andra (detta var två på dagen). Hur hon ändå lyckades köra är fortfarande ett mysterium... Bo fick vi göra i en helt galet inredd tågvagn tillsammans med två andra backpackers (som tyvärr var så kära att de bara hade ögon för varandra och dessutom var extremt lata). Men redan dagen efter började det arta sig till det bättre. Det kom två andra backpackers, Léa och Bird, och things started looking up. Nu har vi till och med fått flytta till en av de små stugor som Haley vanligtvis hyr ut. Living the good life!

Vi städar och gör lite trädgårdsarbete ett par timmar om dagen och resten är fritid. Tack vare Haley kunde vi äntligen fokusera på at få bilen såld, så det gick större delen av förra veckan åt till. Jag ska försöka att inte tråka ut er med alltför mycket detaljer, men 1) en shady mekaniker, 2) ett stort mått tur, och 3) ett gäng glada taiwaneser som inte kunde engelska senare tog vi bussen tillbaka med 2200 dollar i cash på fickan. Så nu har vi bokat flyg till Nya Zeeland, imorgon kväll bär det av! Var vi ska sova, hur vi ska ta oss runt, och vad vi ska göra? Det har vi inte bestämt än. Vi har ju kört på det här med att ta saker som de kommer, och vi lever ju än, så varför inte?

Vattenfall utanför Cairns

Snorkling

Såna här "goannas" finns överallt, och kan verkligen skrämma slag på en om man inte är beredd!

Whitehaven Beach i Whitsundays

Båten som tog oss till Whitsundays

Whitsundays

Jag & Therese efter en lång dag

Fint besök vid frukosten - en bushturkey

Insidan av vår tågvagn

Matning av en vild delfin i Tin Can Bay

Whitsundays

Utsidan av vår tågvagn

Surftjejerna i Agnes Water!

Whitsunday Islands och surfing

Tillbaka igen med resten av resan hittills! Måndagen den 11 mars sa vi hejdå till Kathy och Mark, som varit det perfekta värdparet. Vi blev bjudna på restaurang, de delade med sig av tips om vad vi kunde se och göra i stan, och gjorde helt enkelt våra dagar i Cairns riktigt minnesvärda. Cairns är definitivt min favoritstad hittills. Från Cairns iallafall till mission beach, där vi tillbringade första natten. Sedan dess har vi fortsatt ner längs med östkusten, och har nu kommit ut ur den tropiska delen, vilket är ganska skönt. Det är så varmt och fuktigt, och massor med mygg som man måste akta sig för om man inte vill få denguefeber... Höjdpunkten på den här etappen tror jag vi alla tre håller med om är dagstrippen till Whitsunday Islands. Vi åkte ut i en före detta räddningsbåt (aka väldigt snabb), snorklade, gick upp till en utkikspunkt och spenderade ett par timmar på Whitehaven Beach, som ska vara en av världens tio vackraste stränder. Det var lätt att se varför; en kritvit strand sträckte ut sig sex kilometer, helt oförstörd eftersom öarna är naturreservat. Sanden består till 99 procent av kisel, så det är därför den är så vit. Det går också att använda den fuktiga sanden som skrubb, något som vi drog nytta av.

I förrgår anlände vi till Agnes Water, ett litet samhälle där det inte finns speciellt mycket. Anledningen till att vi ändå ville stanna till där är att några andra backpackers rekommenderade att ta en nybörjarlektion i surfing här, så det gjorde vi igår! 17 dollar kostade det för tre timmar, väldigt överkomligt. Det var svårt att tajma in vågorna rätt och att hitta balansen på brädan, men vi stod upp några gånger alla tre. Och idag har vi alla diverse blåmärken, skrapsår och träningsvärk. Men det var kul och gav verkligen mersmak, så det blir säkert mera surfing på Bali i maj om inte innan!