Det ni behöver veta nu är att är i Kuta på södra Bali. En helt hysterisk stad med drivor av turister, livsfarlig trafik och massor av påträngande försäljare, men även superb shopping och uteställen (vilket var vad vi kom hit för). Igår, söndag kväll, hade vi hängt på hotellrummet hela eftermiddagen eftersom jag hade så hemska magkramper. Frampå kvällen bestämde vi oss iallafall för att gå ut en sväng och kolla i en butik vi sett och köpa något litet att äta. På vägen tillbaka gick vi förbi en av alla klubbar när två killar försökte pracka på oss neonfärgade visselpipor, vi antog att de var inkastare och sa nej och fortsatte gå. Det är inget ovanligt att liknande grejer händer här, folk som vill att man ska köpa något eller ta emot något eller gå in på ett ställe. Men den här gången var annorlunda. Ena killen klev ut framför mig och drog tag i min handled, hårt. Jag slet bort handen, puttade iväg honom, skrek "fuck you, let me go!" och gick fort därifrån, tre steg senare kände jag att min väska var tom. Ingen plånbok där inte.
Min första tanke? Det här händer inte. Det är en mardröm, eller en film eller ett dåligt skämt. Fast det insåg jag ju inom några millisekunder att det faktiskt HADE hänt.
JAG HAR BLIVIT RÅNAD.
Jag panikade, sprang bakåt skrikandes om att "he took my wallet, he took my wallet!", men han var såklart redan långt borta. Den andre var kvar men låtsades som att det regnade. Första rationella tanken var att jag behövde spärra visakortet, vilket vi till sist lyckades göra med hjälp av ett internetcafé och min pappa. Sedan till polisen. På första stationen, en liten, var det ingen som förstod engelska eller ville hjälpa mig, så vi packade in oss i en taxi och åkte till huvudstationen. Därinne hittade vi fem poliser; två som kollade på en såpa på TV, en som satt och lade patiens på datorn, en som halvlåg i en soffa och spelade mobilspel, och slutligen en som faktiskt jobbade. Borträknat de två oidentifierade killar som satt i en annan soffa och snackade skit, oklart vad de gjorde där. Inger verkligen förtroende, den där polisstationen (eller var det en fritidsgård..?). Efter många om och men fick jag fylla i en rapport, som polisen skrev fel på - uppenbarligen heter jag numer Bemma.
När jag slutligen skulle få ut kvittot på rapporten ville mannen bakom disken (en av de som var uppslukade av såpan) att jag skulle betala en "administrativ avgift". Jag stirrade på grabben, rödgråten och vid det laget fly förbannad, och sa: "you have got to be joking!". "No, 50 000 rupiahs". "I just got fucking robbed, I have no wallet and no money!!". Han kollade på kompisen bredvid och sa okej, och gav mig papperet. De här människorna alltså, bryr sig inte det minsta om vad som har hänt och försöker till råga på allt roffa åt sig en muta från de stackars offren. Jag undrar om man får betala om man har blivit våldtagen också, eller om någon blivit mördad. Skulle inte förvåna mig.
Tur i oturen var att de skithögarna inte lyckats få ut något från mitt kort, så jag förlorade runt tusen kronor i cash, mitt körkort och en gammal uttjänt plånbok. Ska självklart kräva tillbaks det från försäkringen. Att jag lämnade mobilen på rummet just den kvällen var också en strike of luck, annars hade väl den varit borta med... Så, nu har jag fått skriva av mig frustrationen. Mera foton utlovas i nästa inlägg, som kanske blir det sista. För vi åker ju hem på onsdag!
