The rocky road of life.: april 2013

Nu har jag aentligen fatt gora nagot som jag velat sa laenge jag kan minnas. Hoppat bungy jump. Och jag gjorde det fran Kawarau Bridge, staellet daer AJ Hackett gjorde det forsta hoppet ar 1988. 43 meter upp stod jag pa en liten plattform, med en handduk och en lina fastbunden runt fotterna och en sele kring midjan. Stirrade nerat pa floden, fick svindel, straeckte ut armarna, och hoppade. Eller foll raettare sagt, det var inte sa mycket faktiskt hoppande inblandat... Jag var inte speciellt nervos innan, men naer jag vael kom ut i luften kaende jag att "nej, jag angrar mig, far jag komma tillbaka upp nu?". Men det gar ju inte, naer steget vael aer taget sa aer det bara att vaenta pa att studsa upp igen. Det var en hisnande kaensla och en upplevelse som jag verkligen kan rekommendera!

Snart kommer mer info om vad vi har for oss haernere vid jordens aende. Om vi overlever den kommande skydivingen alltsa...

(Ni skulle ha hoert avgrundsvralet...)

Efter en fortsatt lyckad resa nerför östkusten, inklusive stopp på Sunshine Coast, anlände vi den 25 mars till Brisbane. Jag och Therese lämnade av vår kära resekamrat Hillevi på hennes hostel och åkte sedan vidare till familjen vi skulle bo hos. Vi fick ingen bra magkänsla direkt, när vi kom in i huset och blev minst sagt kyligt mottagna. Taket var håligt och läckte vid minsta lilla regn, golven och väggarna amatörmässigt byggda och värst av allt; det var fullt med mögel. Alla i familjen var elaka mot varandra hela tiden och klankade ner på Brian, den franske killen vi fick dela rum med. Nämnde jag att vi alla tre fick sova i ett litet rum? En av våra dagliga uppgifter var att städa den 29-årige sonens rum. Alltså bädda sängen, slänga äckliga strumpor i tvätten, stänga av fläktar och TV:n som han alltid lämnade på. En gång snubblade jag över något som såg misstänkt mycket ut som en hemmagjord bong. Kort sagt, vi trivdes inte alls.

Som tur var hittade vi ett annat ställe, så efter en vecka sa vi tack och hej och tog färjan över till den lilla ön Coochiemudlo (700 invånare). Vi blev upphämtade av Haley som vi skulle bo hos, ett energiknippe till kvinna med en cigarett i ena handen och ett glas champagne i andra (detta var två på dagen). Hur hon ändå lyckades köra är fortfarande ett mysterium... Bo fick vi göra i en helt galet inredd tågvagn tillsammans med två andra backpackers (som tyvärr var så kära att de bara hade ögon för varandra och dessutom var extremt lata). Men redan dagen efter började det arta sig till det bättre. Det kom två andra backpackers, Léa och Bird, och things started looking up. Nu har vi till och med fått flytta till en av de små stugor som Haley vanligtvis hyr ut. Living the good life!

Vi städar och gör lite trädgårdsarbete ett par timmar om dagen och resten är fritid. Tack vare Haley kunde vi äntligen fokusera på at få bilen såld, så det gick större delen av förra veckan åt till. Jag ska försöka att inte tråka ut er med alltför mycket detaljer, men 1) en shady mekaniker, 2) ett stort mått tur, och 3) ett gäng glada taiwaneser som inte kunde engelska senare tog vi bussen tillbaka med 2200 dollar i cash på fickan. Så nu har vi bokat flyg till Nya Zeeland, imorgon kväll bär det av! Var vi ska sova, hur vi ska ta oss runt, och vad vi ska göra? Det har vi inte bestämt än. Vi har ju kört på det här med att ta saker som de kommer, och vi lever ju än, så varför inte?